Bara Barfotabarn

I kväll är det yrt värre här i stuga 36. Det är inte mycket som blir rätt och samtalen spårar ur allt som oftast med diverse feluttalanden och knasigheter. Nedan följer ett utdrag ur ett av kvällens samtal mellan min kära sambo Lina och mig.

Jag - Vart var det nu du hade köpt den där ögonbrynskniven?
Lina - Den är från Ticks!

Där var ribban lagd och många fler samtal därefter har gått i samma anda. Kanske det är dags att krypa till sängs? Det vore nog inte helt fel det heller då jag suktar efter mera Harry. Nu är jag mitt i äventyret, trollbunden och fast! Det ska faktiskt bli riktigt skönt att lägga sig någorlunda i tid ikväll. Jag är nämligen helt slut efter ett intensivt stepintervallpass och en sväng i solariet på Leksandshallen (ja, jag vet att man inte ska sola! Det går egentligen emot mina principer men jag börjar tröttna på att gå runt och se ut som en grådassig och vit zombie).

På vägen hem efter träningen bevittnade Geite och jag ett magnifikt stjärnfall. Jag har nog aldrig sett ett så tydligt förut. Det var vackert vill jag lova! Nu hoppas jag bara att min önskan från stjärnfallet skall slå in. Tro mig, ni kommer att få veta om det blir så. ;)

Nej, nu har jag låtit Harry vänta alldeles för länge! God natt på er!

Äntligen go vänner har jag tagit mig i kragen och satt i gång med att läsa sista Harry Potter-boken, Harry Potter och dödsrelikerna!!! Fattar inte att jag lyckats skjuta på det så länge trots att jag varit spänd av förväntan och nyfikenhet. Det kan vara det för det faktum att när jag läser en bok går jag in i den helt och hållet. Jag fullkomligt lever den, andas den och drömmer den. Varje vaken stund från boken är en tillvaro av längtan och trånande. Därför är det också högst olämpligt att jag tar mig an denna bok nu men samtidigt, jag måste ju unna mig självlite kvalitetstid i lugn och ro. Det hela ska nog gå bra bara jag lyckas hålla mig lagom distanserad från min kära Harry. Jag har redan slukat fyra kapitel med lätthet och är nu på väg att ta mig an några till innan jag glider in i drömmens underbara värld. Sov så gott nu, läsningen väntar...   

Nu har halva, första veckan i Leksand gått och läxor, projekt och andra olika åtaganden börjar hopa sig i stora högar.
Uttrycket full rulle har aldrig tidigare passat bättre in på mitt liv och min tillvaro som nu.
Jag har så mycket att göra att en tilt i huvudet inte ligger långt borta.
Trots detta kan jag med glädje meddela att jag är tämligen lugn, visst börjar jag känna av en viss eskalerande spänning men jag reagerar inte alls som tidigare. Stressbarnet inom mig har tonat ner sig en hel del.
Förvisso kan erkännas att det nog är ett fullt normalt beteende att stressa upp sig då man har ca 10 stora uppgifter liggandes på sitt skrivbord, alla relaterade till sin framtid.

Även om jag finner att stressen inte riktigt satt sina tänder i mig ännu (i alla fall inte på allvar) så härjar här i Leksand en epidemi i klassen som resultat av den stressade tillvaron. Epidemin är i ett kritiskt tillstånd och den verkar dessvärre fortfarande sprida sig runt bland eleverna. Epidemins biverkningar lyder så som förvirring med inslag av minnesförlust och koncentrationssvårigheter. Ta en titt på Galenskaparna och föreställ er sedan mig mitt i denna förvirrade skara. Det är ungefär så som en dag i skolan kan se ut i dessa dagar... :D

Som sagt, måndag med rivstart! Min dag startades redan kl 05.45, då sträckte jag ut min arma arm och stängde av mobilens argsinta larm varpå jag släpade mig ur bingen (en fantastisk tjusig våningsäng i furu med några plank som botten toppad med en tunn, tunn skumgummimadrass).

Väl ute ur bingen, då jag gnuggat ögonen klart stapplade jag ut i köket/hallen/vardagsrummet. Där brottades jag i några minuter med att bylsa på mig täckbyxor, varm jacka, sjal, vantar, mössa och så självklart raggsockor (kan tilläggas att det var finska raggsockor som mammas faster Saga så vänligt stickat, ett par till var och en i familjen Nordman). En sista koll på termometern (minus 20 grader), på med kängorna och ut i vintervädret där Geite föll in i ledet. En timmes promenad blev det i världens vackraste vinterland med krispigt vita träd. 

Hem, tvätta sig, på med paltorna, dona till sminket och sedan vidare mot skolan. Innan färden mot skolan tog vid gjorde jag, sambon Lina och Geite ett stopp nere i campingens reception där vi betalade hyran och hämtade varsin röd spark. För min del blev det vinterns sparkpremiär och för Geite riktig premiär, hon har aldrig tidigare åkt spark. Inte så konstigt kanske då hon kommer från Malmö.

I skolan stod kommunikation på schemat och Emmi, vår kämpe till lärare började direkt med ett djupdyk in i tryckprocessens underbara värld. Imorgon skall vi nämligen besöka ett tryckeri i Falun, något som jag ser fram emot med stor entusiasm. På eftermiddagen tog vi alla plats framför skolans dataskärmar, det var dags för ett pass i Illustrator. Kul, kul!!! Lärde mig massor och väntar redan otåligt till nästa tillfälle i programvaran.

Så var skolan avklarad för dagen. Jag och Geite tog våra sparkstöttingar och susade iväg mot träningshallen. Här inköptes två månadskort, ett till mig och ett till Geite. Jag hann precis lagom i tid innanför dörren för att vår boxtränare skulle hinna med att se mig. Han tittade retsamt på mig och informerade om att jag visst skulle hinna till spinningen. Vad göra!? Jag som sett fram emot en halvtimmes löpning på mitt kära löpband. 

Spinning blev det, likväl som ett pilatespass. Härligt mör i kroppen, med ben som påminde om överkokt spagetti sparkade jag mig sedan hem i kylan. Nu blir det rotfrukter i ugn och så plugga, plugga, plugga!  

Jag sitter uppkrupen i vår kära blå soffa i stuga 36, tillbaka i Leksand som om jag aldrig gjort annat eller ens varit någon annan stans, någonsin. Inom mig har jag en konstig känsla, har jag överhuvud taget varit härifrån? Allt ser precis likadant ut, det vill säga allt förutom 2 trasiga glödlampor, en avsaknad tekopp och mer snö utanför fönstret.

I stugan är det kallt och det drar från fönstren men jag är ändå glad. Jag har nämligen spenderat timmarna innan avfärd i små ångesttankar och dagdrömmar om att mötas av råttor och is inne i själva stugan. Nu fick jag precis sällskap av Geite. Vi dricker rykande hett te i små, små kaffekoppar. Snart är det Project Runway på tv och snart, snart anländer min kära sambo Lina. <3 <3

Dessvärre är detta allt jag kommer skriva denna gång. Det är för många viktiga samtal som måste samtalas och för många glada skratt som måste skrattas. :D
Ha det gott!

Lördag och till kvällen vankas familjemiddag. Ett sista test av Viktors sinnesnärvaro och tålamod efter ett långt "jullov" med familjen Nordman. På menyn står ugnsgräddade zucchini fyllda av fetaost, lök och diverse härliga kryddor, till detta bjuds även kalamataoliver, stekt potatis med sparris och så självklart en krispig lins och bönsallad. Som ni förstår vattnas min mun redan och jag kan knappt bärga mig till dess jag får sätta tänderna i dessa ljuvliga läckerheter.

Igår blev det utgång i den lilla staden Hedemora. Dessvärre utan sällskap av både Karro och hennes kalmarit Viktor. Stackars Viktor har gått och dragit på sig en riktigt envis förkylning så han fick glatt stanna hemma med Karro, katterna och sina snytpapper. Trots detta tapp på partyprissar stoppades inte min framfart. Jag fick istället med mig en annan syster (Pernilla) som var sugen på lite uteliv. Det blev först en bit mat på stan, grekiskt. Vi var ett sällskap på 6 personer som gjorde ett besök på Akropolis för en kulinarisk resa för smaklökarna. 

Då våra smaklökar festat klart på all vitlök drog vi oss vidare (som så många andra gånger) till John Pommers lya. Väl där blev det cider med ett glatt gäng lirare. Vi lyssnade på gamla dängor som baylando och njöt av trevliga samtal.

När klockan började närma sig 01.00 drog jag och Pernilla vidare för en blixtvisit på Kingen. Vi fick skjuts av en trogen följeslagare, Sara Arnestål. Efter att ha sippat i sig ännu en cider gav vi upp, vi insåg att det inte blir bättre än såhär. Folket blir varken snyggare, roligare eller trevligare än vad de nu var. Vi tog ett varv på stan i Saras bil, spanade lite på poliser varpå Sara skjutsade hem oss (tack ännu en gång för skjutsen, inte en favoritsyssla att traska hemåt i tjugo minusgrader). Väl inne skuttade jag smidigt nerför trappan, kröp ner i sängen och loggade in på facebook för att åtnjuta de senaste nyheterna. Efter närmare 40 minuters internetflanerande slöt jag så mina ögon och begav mig in i drömmarnas värld.

Det blev en lång, tämligen djup sömn. När jag äntligen återgick till vaket tillstånd var frukosten redan framdukad, vilken lyx! Nu har jag fyllt på energiförråden igen och är redo för ännu en kväll. Jag har ett svagt minne om att jag lovade besöka en fest även denna afton. Hmm... Inte så vanligt att jag kör en tvådagars nuförtiden men vem vet!? Den som lever får se.... :D

Idag har jag äntligen tagit tag i pluggandet på allvar igen. Jag kan nu checka av åtminstone en punkt på min långa att-göra-lista. Men dagen har inte bara varit fylld av frustrerande timmar framför datorn eller med huvudet nedsänkt i en bok. Jag har även hunnit med att avnjuta en underbar hemmagord vegetarisk pizza tillsammans med Karro och Viktor.



Utöver det så har det blivit en hel del busandes med katterna. Se bara på bilderna nedan. Pytte har busat ner sig i en tjock filt och ligger där och spanar. Både Pyret och Pytte har hunnit få en rejäl genomborstning av pälsen så nu är de så mjuka så.

Imorgon blir det fika på stan med barndomsvännen Karin Salåker och mot kvällningen är en tripp till Kings Arms inplanerad. Karro vill passa på att visa Viktor detta underbara uteställe en gång för alla innan de åker hem till götet igen. Så om det är några kära hedemorabor som läser detta så är ni varmt välkomna att göra oss sällskap.




Argbiggan Pytte med ett temperament precis som sin matte....

Nu till helgen bär det av mot Leksand och den snötäckta lingonskogen igen. Det blir fem intensiva veckor som sedan byts ut mot praktik i hela nio veckor. Sen är det inte långt kvar, tre veckor med x-jobb därefter är det så gott som avklarat de där två åren i Leksand. Det har gått så otroligt fort, jag kan knappt greppa det. 
Men det är ingen idé att oroa sig för det som ligger framför en, det som sker det sker och tills dess är det lika bra att luta sig tillbaka och njuta av åkturen land och rike runt.

Som ni ser så fortgår förhalandet. Ikväll blir det bio med systrarna i Hedemora stad. På duken visas filmen Avatar. En film jag sett fram emot att se ett tag nu, så ikväll blir det äntligen av....





Nedan en bild jag tog då jag och ett gäng glada entreprenörstjejer uppsökte bio Visir i Leksand för att se filmen Twilight. Det var tydligen tredje gången i Leksands historia som köbildningen blev såhär påtaglig (Titanic var en av de andra gångerna). Kön ringlade en bra bit runt hörnet, ända upp förbi Engströms optik. Detta biobesök är det mest bisarra jag varit med om. Publiken var som tokig, full av fnittriga småflickor som suckade, stönade och självfallet skrattade hysteriskt genom hela filmen. Det liksom vibrerade och något konstigt låg i salongens atmosfär. Fina tider, härligt minne! 

Twilight...
 

Idag var det kallt att promenera hem efter avslutat skift på lundströms vill jag lova!
Jag börjar tröttna på detta kalla klimat nu, tack och lov att det äntligen vänt och att vi återigen går mot ljusare tider. :D

Imorgon gör jag mitt sista arbetspass på Lundströms, åtminstone för denna gång. Sen blir det fullt fokus på skoluppgifter, vänner och familj innan avresa till Leksand. På tal om familj så har vi ikväll fått tillökning. Karros kille Viktor är här i Hedemora på sitt andra besök. Jag och Julia anstränger oss till fullo för att vara så intensiva som möjligt. Vi menar att det är lika bra han får se, från början vad han har att vänta sig! :P 
Vi låter alltså våra charmiga personligheter och energiska sidor skina ikapp med solen.
Vi får se hur länge han mäktar med stackars Viktor, men om Karro har rätt så finns det även ett energiknippe och lustigkurre att finna i Viktor. Detta återstår att se... :D

Nu ska jag smyga mig upp i köket för att se vad de två turturduvorna har för sig. Kan hända, kanske jag skrämmer dem, kan hända, gör jag ingenting alls... eller? ;P

Trevlig kväll!

Hemma i Hedemora i hemmets lugna vrå. Mina dagar är fyllda av mysiga stunder med mina underbara katter, många timmars roande läsning, snöglitter och pulkarace, varma vetekuddar och mjuka fleecefiltar virrade runt min kropp uppkrupen i mammas fåtölj. Här nedan följer lite bilder som skildrar min tillvaro för stunden. Min katt Pyret njuter i fulla drag av att ha matte hemma. Att ligga på min varma rygg och kurra under mina lässtunder är en av hennes favoritsysslor.


Jag och Karro ansvarade för maten på julafton. Då både jag och karro är trötta på den gamla gråa julmaten med dess obligatoriska prinskorvar och köttbullar så valde vi att göra något helt annat i år. Rätt eller fel!? Vem vet, men gott var det vill jag lova!!! Vi gjorde fetaost och spenatknyten, krispig lins och bönsallad, vitlöksbröd, stekt halloumiost, vitlöksmarinerad fläskfilé, hasselbackspotatis och kall grekiskyoughurtsås. Mumma!


Familjen i mammas lilla kök.

Julia myser med "lilla" knähunden Atlas som aldrig tycks bli stor.


Karro myser med katten Pyret.


I vänstra hörnet kan man se en skymt av julens tusenbitarspussel, något som blivit lite av en tradition.


Då jag sökte igenom min kamera efter julbilder fann jag denna upplyftande bild.
Den föreställer mitt och Linas kylskåp kvällen innan avfärd från Leksand. Jag har bara det viktigast kvar, messmör och så självklart vitlök. Nedan beskådas den sista kvällsmaten i Leksand. Som ni kanske kan ana så började det bli lite knapert i matkassan och varken jag eller Lina ville inhandla någon mat p.g.a. att vi skulle lämna Leksand och dess kylskåp bakom oss redan nästa dag.
Min kvällsmat bestod av rediga knäckemackor med messmör och så en ljuvlig kopp te medan Lina drack det exklusiva leksandskranvattnet som avsmakades med en ytterst knaprig morot, några crabsticks och några överblivna chips. Studentlyx kallas det! :D





Nyårsafton...


Gott nytt år och god fortsättning!

- Josefin, nu är det väl ändå dags att skriva lite på bloggen!?
När t.o.m. direktör Magnusson (min chef på Lundströms skoaffär) börjar ifrågasätta uppdateringen och avsaknaden av inlägg på min blogg insåg jag att ett inlägg var på sin plats. Jag beklagar min frånvaro och kan inte skylla på annat än det vanliga, jobbet, plugget, familjen och så vidare Helt enkelt det vanliga tugget man brukar ta till och ge skulden vid diverse otrevliga och besvärande situationer. Hur som helst, livet leker och fortsätter sin gilla gång här i den vitklädda lilla staden Hedemora. 

Numer knarrar det rejält under fötterna om den hårt sammanpressade snön under mina sulor. Det är nämligen bristvara på plogar här i Hedemora stad så man får glatt pulsa allt som oftast i 1 - 2 dm djup snö då man skall ta sig någonstans. Inte mig emot (för det mesta i alla fall), snö är underbart! Det är så vackert med alla björkar som fått ett eget lager av kanderat socker runt sina spröda grenar. Önskar ni alla var här med mig på mina morgonpromenader ute i det sköna. Det går helt enkelt inte att beskriva med ord, all den vackerhet som möter mig från den stund då jag drar upp markiserna till mitt lilla rum efter en natts skönhetssömn (i en riktig säng) och som sedan följer mig hela vägen till jobbet.

Med skolarbete är det lite lägre tempo, vart tog min disciplin vägen? Har letat överallt och t.o.m. städat mitt rum idag. Disciplinen fanns ingenstans att finna, den var inte ens gömd under sängen. Hm... Konstigt det där... Men, men, den kommer nog fram snart. För en gångs skull skall jag inte pressa mig själv, nu vill jag bara leva och må bra, något jag faktiskt gör i allra högsta grad! :D

Jobbet är, som jag nämnde i tidigare inlägg helt underbart! Vi har så roligt, det är som en enda stor skrattfabrik. Det går i ett, kackel, kackel och så en hel massa skratt. Vi har så mycket att ta igen och prata om och med alla "speciella" och charmiga kunder som uppsöker butiken är det svårt att ha annat än just skrattande roligt. 

Sista arbetsdagen för min del innan nyår blev en riktig höjdare. Det började bra redan från stunden vi skulle genomföra morgonstädningen strax innan öppning. Monica tog som vanligt fram vår gamla trotjänare till dammsugare och började rengöra mattan. Till en början infann sig en behaglig doft av tall och skog. En ljuvligt, julig doft som till en början var riktigt trivsam. Denna doft varade dessvärre inte särskilt länge, plötsligt byttes den underbara talldoften ut mot en mer rökig variant. Det luktade snart bränt i hela butiken och dammsugaren började bete sig underligt. Vi tog då alla tre (jag, Monica och Stina) bak den på lagret för att undersöka saken noggrannare. Vi var alla tre omedelbart insatta i detta tragikomiska händelseförlopp. Vi slog på dammsugaren igen och denna gång liksom började den dansa. Eller dansa, det var mer som dödsryckningar, små moln av grått damm sprutade fram från vår kära dammsugares olika delar. Herregud!!! Vi tjöt, stojade, skrattade och skrek och slog snabbt av dammsugaren. Nu kanske många av er med mer förstånd och förnuft skulle lämnat dammsugaren härvid, men inte vi!

Då vi återhämtat oss från vår smärre chock och allt bubblande, klingande skratt lagt sig gav vi oss så in i leken igen. Efter en liten bank och en ömsint smekning av dammsugaren från Stina provade vi så en sista gång att slå på maskinen igen. Efter ytterligare några dödsryckningar, dammoln och ett nytt ryckande och tuggande ljud gav så vår kära trontjänare upp. Motorn hade skurit ihop, det är i alla fall vår diagnos. Ja, så kan det gå till en helt vanlig dag på Lundströms. Ledsen chefen!  





Idag har jag varit med mina tre systrar om min kära mor på Kupolen för ett besök på Make Up Store. Där genomgick vi alla varsin privatkurs i sminkning, något som var riktigt kul enligt min mening. Vi bestämde oss nämligen för att strunta i julklappar i år och istället satsa på att göra något kul tillsammans. Detta blev alltså min julklapp. Jag tog del av en hel del handfasta tips och inhandlade även lite basprodukter. Ska bli intressant att se om jag lagt mig till med några sminkfärdigheter, det blir upp till bevis imorgon då nyårssminkning står på dagsagendan. För min del blir det Gävle i år, eller rättare sagt Skutskär. Både nyårsblåsan och nyårsskumpan är inköpt, nu återstår bara packningen. Dags att sätta tänderna även i den biten, det bör inte ta allt för lång tid då man numer är en världsvan packare av väskor i olika former och utföranden till diverse olika tillställningar.

Packa Jossans packsäck...... Gott nytt år!!!!!!!!!!  

Nu är jullovet här med allt vad det innebär. För er icke entreprenörskoleelever kan jag förklara att jullov egentligen enbart är ett påhitt för att sätta stackars arma elever i hårt arbete. Jag försöker att prioritera, planera och använda tiden över detta så kallade "jullov" väl. Det är en hårfin balansakt jag numer företar mig med, att jobba men inte för mycket, att plugga men inte plugga ihjäl mig samt att socialisera med gamla vänner och bekanta i alldeles lagom mängd för att orka med allt det andra. Men man ska inte klaga, jag vet i alla fall att jag lever och som Anna Franzon (rektor på Entreprenörskolan) sagt: - Du vet väl att när det är som allra tuffast som du utvecklas som mest!? Jag kan knappt bärga mig till den dag då jag passerat denna sträcka och kan se tillbaka på hur jag utvecklats och vuxit. ;)    

Som några av er redan vet har jag åter igen intagit min plats hos eliten på Lundströms Skoaffär i Hedemora. Det känns alldeles underbart att vara tillbaka igen, jag hade nästan glömt hur roligt det var med alla härliga kundmöten. De närmaste dagarna så njuter jag av möten med intressanta personligheter, slår in paket och klättrar upp och ner på stegar i flygande fläng.  

Såhär i juletid tycker jag att det är extra viktigt att se alla och då menar jag verkligen ALLA. Idag försökte jag verkligen leva upp till detta då en uppenbart alkoholberoende samt påverkad person steg över tröskeln som leder in till Lundströms Skoaffär. Mannen, vars namn jag aldrig blev varse uppsökte vår lilla butik för att fynda ett par sulor till ett par alldeles för stora kängor. Dessa kängor hade han nyligen fått av en kompis. En vänlig gest, absolut. Problemet var bara att mannen i fråga hade storlek 42 på sina skor och kängorna var ämnade för en betydligt mer storvuxen man, storleken var 45-46. Jag förstod omgående mannens problem men problemet var bara att mannen ej förstod att jag förstod hans problem. Han sluddrade om och om igen om att nej, jag förstod inte och han hade ju bara storlek 42 och det var faktiskt inte hans skor. Då jag för stunden fortfarande var fylld av glädje över att vara tillbaka på denna härliga plats med alla vackra, väldoftande skor hade jag inget problem att visa tålamod. Jag lät mannen förklara sig ytterligare ett par gånger och till slut insåg han att jag förstod.

 
Därefter gick det hela ganska fort, vi enades om ett par filtsulor i storlek 45. Jag ansträngde mig hårt för att bemöta denne man som vilken annan kund som helst, det är ändå en av mina viktigaste principer att alla är lika mycket värda. Detta trots stank, svarta tänder och allmän hygienbrist. Jag kände att han var en man med vänligt sinnelag och vem vet vad han har råkat ut för!? 

Hur som helst, det jag vill komma till är att det var helt klart värt det, denna lilla ansträngning, några få minuter av mitt liv att lyssna på denna främling. Han blev väldigt glad och välsignade mig och önskade mig samtidigt en god jul och en fin framtid. Det kändes bra, jag såg honom och han såg att jag såg honom. Ibland krävs så lite för att ge så mycket. Mannen lämnade butiken efter att kortfattat ha beskrivit sin bakgrund. Mannen kom från Solna, spelade saxofon och ska tydligen ha känt Helena Bergström. Han var en gång en väldigt framgångsrik musiker och han påstod sig ha spelat med bland annat Per Gessle. Huruvida allt detta är sant det lägger jag ingen vikt vid men tanken är ändå svindlande hur livet kan te sig.     

Idag hade vi längre öppet än vanligt i butiken för julhandelns skull. Jag jobbade ensam i butiken sista timmen. Tyvärr hade inte Hedemoraborna lagt märke till denna förändring och under min timme hade jag enbart en kund i butiken (han köpte tofflor till sin gamla mor, blommiga i storlek 38, ville inte ens ha dem inslagna). Då jag hunnit knyta alla oknutna skor på hela herravdelningen slog klockan äntligen kvart i 7 och det var dags att avrunda, släcka lampor och städa i ordning inför morgondagen. Hela stängningsmomentet av butiken passerade smärtfritt förbi, kassan stämde och jag lyckades komma ihåg vart alla knappar på den överbelamrade väggen ledde. Väl ute i den kyliga, friska luften tog jag ett djupt andetag, ända ner till tårna. Det kändes bra. En bra dag hade nu förflutit och jag hade lyckats sprida lite värme även idag. Nöjd och belåten iakttog jag nu mamma som kom slirandes Åsgatan fram på det blanka underlaget...   

Plötsligt hände det! Jullovet kom som sänt från ovan. Jag sitter nu glad och belåten med tovigt hår framför mammas dator och knapprar på tangenterna. Faktum är att det är helt underbart att vara tillbaka i lilla Hedemora igen. Det trodde jag inte jag skulle höra mig själv säga under de närmaste 15 åren, men så är det. Hedemora hägrade som en dröm framför mig, inbäddad i det mjukaste snötäcke bredde Hedemora ut sig i all sin prakt, dagen till ära iklädd sin finaste vinterskrud. Det riktigt gnistrade och glimmade vart än man vände blicken. Underbara vinter, underbara snö!! 

Jag hade idag glädjen att ge min underbara vän och chaufför Catharina en liten sightseeing i Hedemora (Tack för skjutsen!). Jag visade henne "Stureskolan" där jag la grunden till min utomordentliga utbildning och sociala förmåga. Strax intill skolan finner man även Hedemoras enda, i dagsläget existerande rödljus (eller varför inte grönljus, man ska ju tänka positivt! ;)). Därefter följde en svindlande färd ner mot den gröna "hajbron" som leder oss smidigt över "skitån" till säkerheten på andra sidan det mörka vattnet (hajbron är ett uttryck som myntades då jag var ett litet oskyldigt flickebarn. Pappa råkade visst vid något tillfälle fälla en kommentar om att det fanns hajar just vid denna bro, i detta vatten. Detta har sedan fått följa med mig genom åren och vid det här laget är jag och hajbron så gott som oskiljaktiga)...

I flygande fläng, slirandes nästan på halvställ genom vissa kurvor var vi så äntligen på plats hemma hos min mamma. Även här blev det en liten visning som t.o.m. katterna passade på att njuta av. Tur att Catharina är en kattmänniska säger jag bara! ;) Efter avslutad rundtur var det dags att säga adjö. det blev ett hastigt avsked. I farten, med öppen bildörr glidandes på väg in i centrumrondellen hasplade jag ur mig ett "tack för skjutsen och god jul". Catharina brummade vidare mot den stora staden och jag befann mig återigen på stadig mark. Därefter blev det promenad på stan och ett kärt återseende av kära kollegor på Lundströms skoaffär.

Då jag insupit Hedemora-andan tillräckligt för dagen sökte jag mig mot lilla pappa. Väl hos pappa bjöds dammsugning, snöskottning och smaskiga mackor med rykande varmt te. Självklart blev det även av att ta med Tanja (pappas hund) ut i det lockande vita snölandskapet. Det blev kapplöpning i trädgården pulsandes i 7 dm snö. Tanja blir alltid som tokig av snö, även så denna gång. Jag var inte heller sen att följa efter i glädjeyran. Vi kutade runt, runt i trädgården, jag och Tanja. Även lillaste lillasyster Julia hakade med på ett hörn. Fort gick det! Högt, lågt, överallt!! Den som säger att Tanja börjar bli gammal och trött får nog ta sig en ordentlig funderare
(Ovan kan ni se en bild på en softis, den ras Tanja tillhör).

Trött men fylld av livsglädje, bubblande skratt och värme stövlade jag sedan innanför tröskeln, bokstavligt talat. Jag hade på mig pappas storstövlar med grova raggsockor, täckt från topp till tå med diverse skyddsutrustning mot kylan. Vad Tanja i detta ögonblick kläddes i var en någonting helt annat. hon var iklädd en hel massa snöbollar. Hennes lurviga päls var totalt lockad av snön och överallt skymtades små vita snödekorationer i den lurviga pälsen. Jag visste då jag såg på Tanja att hon var lycklig.

Det var jag med...  



   

Som ni förmodligen kan ana av min diskreta rubrik för detta inlägg så har jag skakat en hel massa rumpa denna helg.  Jag har hunnit med både kårfest på skolan samt avlagt en sista visit på Lyckans Hus. Det känns som ett väl passande avslut inför hemfärden till Hedemora mot det efterlängtade jullovet.

Min helg har varit som en enda stor fartfylld och färgglad karneval fylld av spännande möten, sprakande vibrationer, färgexplosioner, glädjeyror och en hel massa glitter. Kära vänner, nya vänner och många härliga stunder. Nästan så att man får lust att stanna i Leksand ett tag till. Men så blir inte fallet. På torsdag går bilen mot Hedemora och min härliga familj. Ska bli underbart att träffa dem alla igen och så mina snotisar, katterna förståss, mina små busfrön Pytte (pytte liten) och Pyret.

Jag längtar så efter de små liven och min längtan blev inte precis mindre påtaglig efter att ha tittat på detta klipp. Så underbart söt kattunge!! Ni får kolla själva och för er som har ett hjärta som inte smälter av detta urgulliga klipp råder jag uppsöka någon form av hjälp, snarast!!!

Nu ska jag återvända till kvällens långfilm, det är en favorit som jag snyftat till vid ett flertal tillfällen. Filmen är "The Holiday" vilket även känns passande såhär nära jul. Ha det gott!

 

Som ni säkert känner till så börjar det lackas mot jul. Idag har jag tränat en hel massa härliga sånger inför Lucia på skolan imorgon. Det kommer bjudas på lussebullar och annat gott men som ni säkert vet vid det här laget: 
- Det är synd om dem som äter lussebullar. Det är verkligen en toppenfras jag och Geite lärt oss och tagit till våra arma hjärtan. Den fungerar att omvandla på så många olika sätt och passar därför i alla situationer (kommer från början från en sluta-röka-bok, vi har anammat det därifrån och omvandlat det för att det ska passa in på vårt godis och snacks "beroende").

Det hela fungerar ypperligt för mig och Geite men jag befarar att våra medmänniskor inte gillar detta fullt lika mycket. Både jag och Geite med all vår träning och så nu detta, vi låter som några frälsta jäklar som vill värva in folk till vår sekt med träning och hälsa i fokus. Jag förstår mycket väl när Lovisa rullar på ögonen och tar ett ännu djupare bett ner i sin muffins då vi sitter där och predikar. Men för att vara uppriktig och ärlig så rår vi inte riktigt för det. Det sätter sig liksom på hjärnan och genomsyrar hela ens existens. Man andas hälsa, träning och nyttig mat, positivitet och goda tankar. Man kan nästan likna det med att ha blivit frälst. För det är så, som med så mycket annat när det gäller både Geite och mig, ska man göra något så ska man göra det ordentligt och helhjärtat. Kort och gott är vi hemska personer att stöta på för en hel del personer som vistas här i Leksand. I Leksand har man för vana att gå ner sig i deppigheter och utöka sitt godissug till max medan man oroar sig för alla läxor, projekt och framtidsplaner. Detta gäller självfallet inte alla men jag vet också att förnekelse hör till bilden av godis-/sockerberoende. ;)

Apropå sluta röka, kämpa på mamma! Du är så duktig!!!  

Nu när jag skrivit av mig lite så ska jag återgå till mina läxor och andra bestyr. Jag har hunnit stryka av hela 4 punkter på min att göra lista för kvällen, nu återstår bara två...

Peace out! 

Jaha, då har man äntligen släpat sig till vårdcentralen och tagit den fördömda sprutan mot svininfluensa.
Detta spektakel utspelade sig igår. Jag har lärt mig några viktiga läxor denna dag. Se beskrivningen nedan.

Sjuksystern frågade mig vänligt. - vill du ha svininfluensa? Ja, vad ska man svara på det. Jag sa - Nej, helst inte. Det är ju därför jag ska vaccinera mig. Efter denna kommentar så tippade sjuksystern på huvudet och tittade både länge och intensivt på mig. Hon fattade inte. Läxa nummer 1, dra inte skämt på vårdcentralen.

Läxa nummer två är nog den värsta. Det är alltid pinsamt att befinna sig i ett väntrum på vårdcentralen. Det är som upplagt för pinsamheter och konstiga situationer.

Bäst som jag sitter där i väntrummet och läser DN känner jag mig plötsligt iakttagen. Jag läser ändå klart tidningen, finns väl ingen där som kan ha någon koppling till mig, känner väl ingen här tänkte jag. När jag väl lägger ner tidningen så sitter en kille med världens flin på läpparna och stirrar rakt på mig. Vem sitter där på en stol mitt emot mig om inte min boxtränare. Han skrattar och hejar, jag skrattar och hejar...  Han frågar - Är du sjuk? (läxa nr 2, fråga inte detta om du inte är beredd på konsekvenserna, pinsam fråga). Jag svarar - Nej, är du? (hur dum får man vara!? Men samtidigt så var det ju han som frågade först, han la ju upp för en fråga) Han svarar - Nej... eller, jag har eksem, (i detta ögonblick drar han upp tröjärmen och blottar sina eksem) tror jag får dem av spinningen, tröjan slutar ju precis här (han visar fortfarande).

Därefter följer några intensiva minuter av tryckt och pinsam tystnad. Jag tänkte, lika bra att gilla läget så jag svarar på frågan om varför jag är på vårdcentralen. Detta leder oss in på diverse diskussioner om vaccin, barndomsallergier och andra tokigheter. Det hela utvecklades till ett väldigt trevligt samtal, då vi väl kommit över och passerat tröskeln av pinsamheter. Jag har nu lite mer konkret fakta om Johan (det är faktiskt så han heter, min boxtränare). Jag vet att han heter Johan, att han har vaccinerat sig, jag vet hur hans eksem ser ut, att han är rädd för blod, att han enbart jobbar kväll två gånger i veckan, jag vet också att han är väldigt trevlig och att han har ett skratt som smittar av sig. Tänk vad man kan lära sig av ett besök på vårdcentralen. Läxa nummer tre, det finns mer i människor än vad de ger sken av.

Nu sitter jag själv i väntrummet igen, Johan har redan varit borta ett tag. Självklart är det så, som så många andra gånger för mig att de har missat att jag står i kö och är på plats på vårdcentralen. Då jag väntat ca 15 minuter efter min besökstid frågar jag en sjuksköterska som irrar förbi i all hast. - Vet du när det är min tur? Hon kollar skeptiskt på mig, frågar om namn och försvinner sedan i ca fem minuter till. De har missat mig, konstaterar hon då hon väl släpat sig tillbaka till väntrummet där jag fortfarande just väntar. Jag blir sittande i någon minut till. Framför mig gläntar nu en dörr, den öppnas mycket sakta. Plötsligt sticker Johan ut huvudet, tittar på mig och ler. Han viskar - Jag överlevde. 
Jag skrattar för fullt då sjuksköterskan ropar mitt namn, äntligen dags för min spruta. 
Själva ingreppet går fort, väldigt fort. Jag hinner inte ens med att säga att jag är vänsterhänt innan sprutan sitter i min vänstra arm. Klart! Jaha, då var det gjort. Glad och ganska upprymd traskar jag, med lite inslag av glädjeskutt i stegen mot skolan (dessa skutt är omedvetna, något jag ofta gör om jag är på gott humör. Sprallig och glad). 

Såhär i efterhand kan jag tänka att det inte är så hemskt ändå att gå till vårdcentralen. Detta mina vänner var läxa nummer fyra. Ge allt en chans. Nu ska jag snart röra mig mot skolan och dagens lektion i kommunikation. Mot en fantastiks dag!     

Ta da!! Så var min nya header på plats (tack för hjälpen Sandra). Vad tycks? Själv är jag rätt nöjd. Det är resultatet av en långtråkig och allmänt grå helg. Tur man fick något produktivt gjort i alla fall.

Jag vill passa på att slå ett litet slag för djur och natur. Det har verkligen en otroligt härlig inverkan, åt minstode på mig. Det är så uppiggande och glädjefyllt att andas in sann natur, knata fram på en barrig, krokig skogsstig kantad med den allra grönaste och fluffigaste mossa. Ännu bättre blir det förstås om man har turen att möta några av skogens invånare. Under mindre än två veckors tid med skogspromenader har jag sett 3 rådjur, 6 harar, 1 ekorre och så klart, det bästa av allt 2 rävar. Underbara djur! Jag hoppas att jag har turen att ett nytt härligt djur korsar min väg snart igen. Kanske rent av blir det ett nytt möte redan imorgon, då planerar jag i alla fall att möta svin. Dags att vaccinera sig. Må turen stå mig bi och skona mig från insjuknande och åkommor. För om sanningen ska fram så har jag inte alls tid att vara sjuk. Jag har fullt upp med diverse skoluppgifter, planering inför framtiden samt träning, så ett insjuknande skulle krascha mitt noga uträknade tidsschema.

Jag ler och hoppas på det bästa. Lovar att uppdatera om min hälsas tillstånd så fort ingreppet är utfört. Hoppas bara att jag inte kommer att reagera på själva sprutan, vet inte huruvida min allergi mot stick håller i sig ännu eller om den släppt mig ur sitt grepp. Det återstår att se. Ha det så gott så länge, nu ska jag krypa i säng. Eller ska jag, nattuggla och allt som man är!? Hmmm….. Kanske. ;)   

Denna helg har gått alldeles för fort. Jag är fortfarande trött och innom mig lite vemodig. Jag har de senaste dagarna utvecklat lite hemlängtan och faktum är att jag redan börjat räkna ner till avfärden från Leksand. Det är nu mindre än 2 veckor kvar här i Lingonland. Jag ska hålla ut och försöka hålla fokuset kvar i skolan ett tag till. Nu ska jag och Lina njuta av kvällens tv-film.

Om ni undrar så håller jag på att byta header på bloggen men jag har stött på lite problem. Så tills vidare får jag klara mig utan bild. Hoppas lösa det nu i veckan.
 
Ha det gott! 

Sitter framför datorn vid vårt tråkiga och ohyggligt fula furubord i stuga 36. Har precis tryckt i mig två hjärtformade knäckemackor med underbart god emilsrökt skinka. Mittemot mig vid samma fula furubord sitter Geite. För tillfället sysselsätter hon sig med allt annat, från himmel till jord för att undvika det oundvikliga, något hon egentligen borde ta tag i precis som alla andra i klass deko 2. Ämnet är EKONOMI! Imorgon har vi nämligen någon typ av nivåkontroll på just ekonomi. Själv har jag pinat mig igenom hela 31 sidors räkneexempel. Nästa uppgift jag har att tackla är den i klass deko 2, berömda "korven". Detta är ett pedagogiskt exempel där man utgår ifrån ett stycke korv för att förklara diverse ekonomiska begrepp och förhållningssätt så som svinn, marginal, bruttovinst, försäljningspris, inköpspris och så slutligen moms. Underbart! 

Detta är dessvärre allt jag tänker delge idag, ska se till att ta mig igenom de resterande sifferfyllda sidorna (det är 55 sidor). Får se hur det hela kommer gå. Motivationen har svikit och det är mycket roligare att poppa Alice Cooper med låten poison för fulla muggar och leka loss med Geite. Hm... Någonting säger mig att jag uppnått kvoten av kreativitet och duktighet för idag... ;)