Snabb som en vessla och ett kärt återseende
Idag har något riktigt underbart hänt! Jag har träffat en gammal kärlek!!! Tro det eller ej men faktiskt är det så, just här i Leksand. Otroligt!!! Den hela inträffade nu i eftermiddags/kväll när jag var på gymmet av alla ställen.
Jag var helt uppe i mina egna fluffiga tankar då jag plötsligt fick syn på honom....
Det var något bekant med honom, det såg jag med en gång men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad...
Där stod han utmed väggen och såg allmänt hård och besynnerlig ut. Men vilket möte det blev då vi väl fick kontakt. Vi höll på i hela 45 minuter!!!
Nu sitter jag hemma i soffan alldeles utmattad i både kropp och själ. Härlig känsla vill jag lova!! Det bästa av allt är att vi ska ses snart igen, det lovade jag. Han utlovade ett möte fyllt av spända muskler och rinnande svett.
Love you long time, kära löpband!!! ;)
Kan tilläggas att min kärlek och flamma inte var ledig vid min ankomst så jag fick glatt nöja mig med det sämre bandet som låter illa och är opålitligt. Det är opålitligt i den bemärkelsen att den när som helst, utan förvarning själv bestämmer sig för att öka takten. Till saken hör att det inte heller är lätt att sänka den igen om den vä börjat skena iväg. hur som helst så ställde jag mig på det lite sämre bandet och började springa. Efter tio minuter så klev den svettiga killen bredvid mig (han befann sig på mitt kära löpband) ner från löpbandet. Tror han skulle hämta vatten eller nått sånt. Snabb som en vessla tryckte jag, nej snarare slog jag av löpbandet jag befann mig på och med ett smidigt språng sidledes befann jag mig, innan jag (eller någon annan) visste ordet av på mitt älskade löpband. Folk runt om mig på gymmet såg förbryllat upp från sina olika sysslor i diverse maskiner. Men det rörde mig inte i ryggen. Nu var det jag, löpbandet och 35 minuters kvalitetstid...
Promenaden hem i fullmånens sken var rent magisk. I det strilande ljuset från gatlyktorna dansade små skira snöflingor, likt älvstoff. Något låg i luften och det kändes som att allt var möjligt.
Jag och Geite roade oss med att tänka på vår framtida semester som skall bli av någon gång, någon stans.
Jag kunde riktigt känna smaken av de söta drinkarna på tungans spets och även föreställa mig doften av blomrankorna som kantade den lilla gränden vi vandrade gatan fram i. I vårt nästintill saliga tillstånd av stoj och skratt lyckades vi skrämma en stackars liten hare. Så jag tänkte passa på att citera de välformulerade orden som står i gatstenen tillsammans med bilden på tre hoppande harar, utanför ICA Mårtas här i Leksand.
Hare bra!!!!
