Bara Barfotabarn

- Josefin, nu är det väl ändå dags att skriva lite på bloggen!?
När t.o.m. direktör Magnusson (min chef på Lundströms skoaffär) börjar ifrågasätta uppdateringen och avsaknaden av inlägg på min blogg insåg jag att ett inlägg var på sin plats. Jag beklagar min frånvaro och kan inte skylla på annat än det vanliga, jobbet, plugget, familjen och så vidare Helt enkelt det vanliga tugget man brukar ta till och ge skulden vid diverse otrevliga och besvärande situationer. Hur som helst, livet leker och fortsätter sin gilla gång här i den vitklädda lilla staden Hedemora. 

Numer knarrar det rejält under fötterna om den hårt sammanpressade snön under mina sulor. Det är nämligen bristvara på plogar här i Hedemora stad så man får glatt pulsa allt som oftast i 1 - 2 dm djup snö då man skall ta sig någonstans. Inte mig emot (för det mesta i alla fall), snö är underbart! Det är så vackert med alla björkar som fått ett eget lager av kanderat socker runt sina spröda grenar. Önskar ni alla var här med mig på mina morgonpromenader ute i det sköna. Det går helt enkelt inte att beskriva med ord, all den vackerhet som möter mig från den stund då jag drar upp markiserna till mitt lilla rum efter en natts skönhetssömn (i en riktig säng) och som sedan följer mig hela vägen till jobbet.

Med skolarbete är det lite lägre tempo, vart tog min disciplin vägen? Har letat överallt och t.o.m. städat mitt rum idag. Disciplinen fanns ingenstans att finna, den var inte ens gömd under sängen. Hm... Konstigt det där... Men, men, den kommer nog fram snart. För en gångs skull skall jag inte pressa mig själv, nu vill jag bara leva och må bra, något jag faktiskt gör i allra högsta grad! :D

Jobbet är, som jag nämnde i tidigare inlägg helt underbart! Vi har så roligt, det är som en enda stor skrattfabrik. Det går i ett, kackel, kackel och så en hel massa skratt. Vi har så mycket att ta igen och prata om och med alla "speciella" och charmiga kunder som uppsöker butiken är det svårt att ha annat än just skrattande roligt. 

Sista arbetsdagen för min del innan nyår blev en riktig höjdare. Det började bra redan från stunden vi skulle genomföra morgonstädningen strax innan öppning. Monica tog som vanligt fram vår gamla trotjänare till dammsugare och började rengöra mattan. Till en början infann sig en behaglig doft av tall och skog. En ljuvligt, julig doft som till en början var riktigt trivsam. Denna doft varade dessvärre inte särskilt länge, plötsligt byttes den underbara talldoften ut mot en mer rökig variant. Det luktade snart bränt i hela butiken och dammsugaren började bete sig underligt. Vi tog då alla tre (jag, Monica och Stina) bak den på lagret för att undersöka saken noggrannare. Vi var alla tre omedelbart insatta i detta tragikomiska händelseförlopp. Vi slog på dammsugaren igen och denna gång liksom började den dansa. Eller dansa, det var mer som dödsryckningar, små moln av grått damm sprutade fram från vår kära dammsugares olika delar. Herregud!!! Vi tjöt, stojade, skrattade och skrek och slog snabbt av dammsugaren. Nu kanske många av er med mer förstånd och förnuft skulle lämnat dammsugaren härvid, men inte vi!

Då vi återhämtat oss från vår smärre chock och allt bubblande, klingande skratt lagt sig gav vi oss så in i leken igen. Efter en liten bank och en ömsint smekning av dammsugaren från Stina provade vi så en sista gång att slå på maskinen igen. Efter ytterligare några dödsryckningar, dammoln och ett nytt ryckande och tuggande ljud gav så vår kära trontjänare upp. Motorn hade skurit ihop, det är i alla fall vår diagnos. Ja, så kan det gå till en helt vanlig dag på Lundströms. Ledsen chefen!  





Idag har jag varit med mina tre systrar om min kära mor på Kupolen för ett besök på Make Up Store. Där genomgick vi alla varsin privatkurs i sminkning, något som var riktigt kul enligt min mening. Vi bestämde oss nämligen för att strunta i julklappar i år och istället satsa på att göra något kul tillsammans. Detta blev alltså min julklapp. Jag tog del av en hel del handfasta tips och inhandlade även lite basprodukter. Ska bli intressant att se om jag lagt mig till med några sminkfärdigheter, det blir upp till bevis imorgon då nyårssminkning står på dagsagendan. För min del blir det Gävle i år, eller rättare sagt Skutskär. Både nyårsblåsan och nyårsskumpan är inköpt, nu återstår bara packningen. Dags att sätta tänderna även i den biten, det bör inte ta allt för lång tid då man numer är en världsvan packare av väskor i olika former och utföranden till diverse olika tillställningar.

Packa Jossans packsäck...... Gott nytt år!!!!!!!!!!  

Nu är jullovet här med allt vad det innebär. För er icke entreprenörskoleelever kan jag förklara att jullov egentligen enbart är ett påhitt för att sätta stackars arma elever i hårt arbete. Jag försöker att prioritera, planera och använda tiden över detta så kallade "jullov" väl. Det är en hårfin balansakt jag numer företar mig med, att jobba men inte för mycket, att plugga men inte plugga ihjäl mig samt att socialisera med gamla vänner och bekanta i alldeles lagom mängd för att orka med allt det andra. Men man ska inte klaga, jag vet i alla fall att jag lever och som Anna Franzon (rektor på Entreprenörskolan) sagt: - Du vet väl att när det är som allra tuffast som du utvecklas som mest!? Jag kan knappt bärga mig till den dag då jag passerat denna sträcka och kan se tillbaka på hur jag utvecklats och vuxit. ;)    

Som några av er redan vet har jag åter igen intagit min plats hos eliten på Lundströms Skoaffär i Hedemora. Det känns alldeles underbart att vara tillbaka igen, jag hade nästan glömt hur roligt det var med alla härliga kundmöten. De närmaste dagarna så njuter jag av möten med intressanta personligheter, slår in paket och klättrar upp och ner på stegar i flygande fläng.  

Såhär i juletid tycker jag att det är extra viktigt att se alla och då menar jag verkligen ALLA. Idag försökte jag verkligen leva upp till detta då en uppenbart alkoholberoende samt påverkad person steg över tröskeln som leder in till Lundströms Skoaffär. Mannen, vars namn jag aldrig blev varse uppsökte vår lilla butik för att fynda ett par sulor till ett par alldeles för stora kängor. Dessa kängor hade han nyligen fått av en kompis. En vänlig gest, absolut. Problemet var bara att mannen i fråga hade storlek 42 på sina skor och kängorna var ämnade för en betydligt mer storvuxen man, storleken var 45-46. Jag förstod omgående mannens problem men problemet var bara att mannen ej förstod att jag förstod hans problem. Han sluddrade om och om igen om att nej, jag förstod inte och han hade ju bara storlek 42 och det var faktiskt inte hans skor. Då jag för stunden fortfarande var fylld av glädje över att vara tillbaka på denna härliga plats med alla vackra, väldoftande skor hade jag inget problem att visa tålamod. Jag lät mannen förklara sig ytterligare ett par gånger och till slut insåg han att jag förstod.

 
Därefter gick det hela ganska fort, vi enades om ett par filtsulor i storlek 45. Jag ansträngde mig hårt för att bemöta denne man som vilken annan kund som helst, det är ändå en av mina viktigaste principer att alla är lika mycket värda. Detta trots stank, svarta tänder och allmän hygienbrist. Jag kände att han var en man med vänligt sinnelag och vem vet vad han har råkat ut för!? 

Hur som helst, det jag vill komma till är att det var helt klart värt det, denna lilla ansträngning, några få minuter av mitt liv att lyssna på denna främling. Han blev väldigt glad och välsignade mig och önskade mig samtidigt en god jul och en fin framtid. Det kändes bra, jag såg honom och han såg att jag såg honom. Ibland krävs så lite för att ge så mycket. Mannen lämnade butiken efter att kortfattat ha beskrivit sin bakgrund. Mannen kom från Solna, spelade saxofon och ska tydligen ha känt Helena Bergström. Han var en gång en väldigt framgångsrik musiker och han påstod sig ha spelat med bland annat Per Gessle. Huruvida allt detta är sant det lägger jag ingen vikt vid men tanken är ändå svindlande hur livet kan te sig.     

Idag hade vi längre öppet än vanligt i butiken för julhandelns skull. Jag jobbade ensam i butiken sista timmen. Tyvärr hade inte Hedemoraborna lagt märke till denna förändring och under min timme hade jag enbart en kund i butiken (han köpte tofflor till sin gamla mor, blommiga i storlek 38, ville inte ens ha dem inslagna). Då jag hunnit knyta alla oknutna skor på hela herravdelningen slog klockan äntligen kvart i 7 och det var dags att avrunda, släcka lampor och städa i ordning inför morgondagen. Hela stängningsmomentet av butiken passerade smärtfritt förbi, kassan stämde och jag lyckades komma ihåg vart alla knappar på den överbelamrade väggen ledde. Väl ute i den kyliga, friska luften tog jag ett djupt andetag, ända ner till tårna. Det kändes bra. En bra dag hade nu förflutit och jag hade lyckats sprida lite värme även idag. Nöjd och belåten iakttog jag nu mamma som kom slirandes Åsgatan fram på det blanka underlaget...   

Plötsligt hände det! Jullovet kom som sänt från ovan. Jag sitter nu glad och belåten med tovigt hår framför mammas dator och knapprar på tangenterna. Faktum är att det är helt underbart att vara tillbaka i lilla Hedemora igen. Det trodde jag inte jag skulle höra mig själv säga under de närmaste 15 åren, men så är det. Hedemora hägrade som en dröm framför mig, inbäddad i det mjukaste snötäcke bredde Hedemora ut sig i all sin prakt, dagen till ära iklädd sin finaste vinterskrud. Det riktigt gnistrade och glimmade vart än man vände blicken. Underbara vinter, underbara snö!! 

Jag hade idag glädjen att ge min underbara vän och chaufför Catharina en liten sightseeing i Hedemora (Tack för skjutsen!). Jag visade henne "Stureskolan" där jag la grunden till min utomordentliga utbildning och sociala förmåga. Strax intill skolan finner man även Hedemoras enda, i dagsläget existerande rödljus (eller varför inte grönljus, man ska ju tänka positivt! ;)). Därefter följde en svindlande färd ner mot den gröna "hajbron" som leder oss smidigt över "skitån" till säkerheten på andra sidan det mörka vattnet (hajbron är ett uttryck som myntades då jag var ett litet oskyldigt flickebarn. Pappa råkade visst vid något tillfälle fälla en kommentar om att det fanns hajar just vid denna bro, i detta vatten. Detta har sedan fått följa med mig genom åren och vid det här laget är jag och hajbron så gott som oskiljaktiga)...

I flygande fläng, slirandes nästan på halvställ genom vissa kurvor var vi så äntligen på plats hemma hos min mamma. Även här blev det en liten visning som t.o.m. katterna passade på att njuta av. Tur att Catharina är en kattmänniska säger jag bara! ;) Efter avslutad rundtur var det dags att säga adjö. det blev ett hastigt avsked. I farten, med öppen bildörr glidandes på väg in i centrumrondellen hasplade jag ur mig ett "tack för skjutsen och god jul". Catharina brummade vidare mot den stora staden och jag befann mig återigen på stadig mark. Därefter blev det promenad på stan och ett kärt återseende av kära kollegor på Lundströms skoaffär.

Då jag insupit Hedemora-andan tillräckligt för dagen sökte jag mig mot lilla pappa. Väl hos pappa bjöds dammsugning, snöskottning och smaskiga mackor med rykande varmt te. Självklart blev det även av att ta med Tanja (pappas hund) ut i det lockande vita snölandskapet. Det blev kapplöpning i trädgården pulsandes i 7 dm snö. Tanja blir alltid som tokig av snö, även så denna gång. Jag var inte heller sen att följa efter i glädjeyran. Vi kutade runt, runt i trädgården, jag och Tanja. Även lillaste lillasyster Julia hakade med på ett hörn. Fort gick det! Högt, lågt, överallt!! Den som säger att Tanja börjar bli gammal och trött får nog ta sig en ordentlig funderare
(Ovan kan ni se en bild på en softis, den ras Tanja tillhör).

Trött men fylld av livsglädje, bubblande skratt och värme stövlade jag sedan innanför tröskeln, bokstavligt talat. Jag hade på mig pappas storstövlar med grova raggsockor, täckt från topp till tå med diverse skyddsutrustning mot kylan. Vad Tanja i detta ögonblick kläddes i var en någonting helt annat. hon var iklädd en hel massa snöbollar. Hennes lurviga päls var totalt lockad av snön och överallt skymtades små vita snödekorationer i den lurviga pälsen. Jag visste då jag såg på Tanja att hon var lycklig.

Det var jag med...  



   

Som ni förmodligen kan ana av min diskreta rubrik för detta inlägg så har jag skakat en hel massa rumpa denna helg.  Jag har hunnit med både kårfest på skolan samt avlagt en sista visit på Lyckans Hus. Det känns som ett väl passande avslut inför hemfärden till Hedemora mot det efterlängtade jullovet.

Min helg har varit som en enda stor fartfylld och färgglad karneval fylld av spännande möten, sprakande vibrationer, färgexplosioner, glädjeyror och en hel massa glitter. Kära vänner, nya vänner och många härliga stunder. Nästan så att man får lust att stanna i Leksand ett tag till. Men så blir inte fallet. På torsdag går bilen mot Hedemora och min härliga familj. Ska bli underbart att träffa dem alla igen och så mina snotisar, katterna förståss, mina små busfrön Pytte (pytte liten) och Pyret.

Jag längtar så efter de små liven och min längtan blev inte precis mindre påtaglig efter att ha tittat på detta klipp. Så underbart söt kattunge!! Ni får kolla själva och för er som har ett hjärta som inte smälter av detta urgulliga klipp råder jag uppsöka någon form av hjälp, snarast!!!

Nu ska jag återvända till kvällens långfilm, det är en favorit som jag snyftat till vid ett flertal tillfällen. Filmen är "The Holiday" vilket även känns passande såhär nära jul. Ha det gott!

 

Som ni säkert känner till så börjar det lackas mot jul. Idag har jag tränat en hel massa härliga sånger inför Lucia på skolan imorgon. Det kommer bjudas på lussebullar och annat gott men som ni säkert vet vid det här laget: 
- Det är synd om dem som äter lussebullar. Det är verkligen en toppenfras jag och Geite lärt oss och tagit till våra arma hjärtan. Den fungerar att omvandla på så många olika sätt och passar därför i alla situationer (kommer från början från en sluta-röka-bok, vi har anammat det därifrån och omvandlat det för att det ska passa in på vårt godis och snacks "beroende").

Det hela fungerar ypperligt för mig och Geite men jag befarar att våra medmänniskor inte gillar detta fullt lika mycket. Både jag och Geite med all vår träning och så nu detta, vi låter som några frälsta jäklar som vill värva in folk till vår sekt med träning och hälsa i fokus. Jag förstår mycket väl när Lovisa rullar på ögonen och tar ett ännu djupare bett ner i sin muffins då vi sitter där och predikar. Men för att vara uppriktig och ärlig så rår vi inte riktigt för det. Det sätter sig liksom på hjärnan och genomsyrar hela ens existens. Man andas hälsa, träning och nyttig mat, positivitet och goda tankar. Man kan nästan likna det med att ha blivit frälst. För det är så, som med så mycket annat när det gäller både Geite och mig, ska man göra något så ska man göra det ordentligt och helhjärtat. Kort och gott är vi hemska personer att stöta på för en hel del personer som vistas här i Leksand. I Leksand har man för vana att gå ner sig i deppigheter och utöka sitt godissug till max medan man oroar sig för alla läxor, projekt och framtidsplaner. Detta gäller självfallet inte alla men jag vet också att förnekelse hör till bilden av godis-/sockerberoende. ;)

Apropå sluta röka, kämpa på mamma! Du är så duktig!!!  

Nu när jag skrivit av mig lite så ska jag återgå till mina läxor och andra bestyr. Jag har hunnit stryka av hela 4 punkter på min att göra lista för kvällen, nu återstår bara två...

Peace out! 

Jaha, då har man äntligen släpat sig till vårdcentralen och tagit den fördömda sprutan mot svininfluensa.
Detta spektakel utspelade sig igår. Jag har lärt mig några viktiga läxor denna dag. Se beskrivningen nedan.

Sjuksystern frågade mig vänligt. - vill du ha svininfluensa? Ja, vad ska man svara på det. Jag sa - Nej, helst inte. Det är ju därför jag ska vaccinera mig. Efter denna kommentar så tippade sjuksystern på huvudet och tittade både länge och intensivt på mig. Hon fattade inte. Läxa nummer 1, dra inte skämt på vårdcentralen.

Läxa nummer två är nog den värsta. Det är alltid pinsamt att befinna sig i ett väntrum på vårdcentralen. Det är som upplagt för pinsamheter och konstiga situationer.

Bäst som jag sitter där i väntrummet och läser DN känner jag mig plötsligt iakttagen. Jag läser ändå klart tidningen, finns väl ingen där som kan ha någon koppling till mig, känner väl ingen här tänkte jag. När jag väl lägger ner tidningen så sitter en kille med världens flin på läpparna och stirrar rakt på mig. Vem sitter där på en stol mitt emot mig om inte min boxtränare. Han skrattar och hejar, jag skrattar och hejar...  Han frågar - Är du sjuk? (läxa nr 2, fråga inte detta om du inte är beredd på konsekvenserna, pinsam fråga). Jag svarar - Nej, är du? (hur dum får man vara!? Men samtidigt så var det ju han som frågade först, han la ju upp för en fråga) Han svarar - Nej... eller, jag har eksem, (i detta ögonblick drar han upp tröjärmen och blottar sina eksem) tror jag får dem av spinningen, tröjan slutar ju precis här (han visar fortfarande).

Därefter följer några intensiva minuter av tryckt och pinsam tystnad. Jag tänkte, lika bra att gilla läget så jag svarar på frågan om varför jag är på vårdcentralen. Detta leder oss in på diverse diskussioner om vaccin, barndomsallergier och andra tokigheter. Det hela utvecklades till ett väldigt trevligt samtal, då vi väl kommit över och passerat tröskeln av pinsamheter. Jag har nu lite mer konkret fakta om Johan (det är faktiskt så han heter, min boxtränare). Jag vet att han heter Johan, att han har vaccinerat sig, jag vet hur hans eksem ser ut, att han är rädd för blod, att han enbart jobbar kväll två gånger i veckan, jag vet också att han är väldigt trevlig och att han har ett skratt som smittar av sig. Tänk vad man kan lära sig av ett besök på vårdcentralen. Läxa nummer tre, det finns mer i människor än vad de ger sken av.

Nu sitter jag själv i väntrummet igen, Johan har redan varit borta ett tag. Självklart är det så, som så många andra gånger för mig att de har missat att jag står i kö och är på plats på vårdcentralen. Då jag väntat ca 15 minuter efter min besökstid frågar jag en sjuksköterska som irrar förbi i all hast. - Vet du när det är min tur? Hon kollar skeptiskt på mig, frågar om namn och försvinner sedan i ca fem minuter till. De har missat mig, konstaterar hon då hon väl släpat sig tillbaka till väntrummet där jag fortfarande just väntar. Jag blir sittande i någon minut till. Framför mig gläntar nu en dörr, den öppnas mycket sakta. Plötsligt sticker Johan ut huvudet, tittar på mig och ler. Han viskar - Jag överlevde. 
Jag skrattar för fullt då sjuksköterskan ropar mitt namn, äntligen dags för min spruta. 
Själva ingreppet går fort, väldigt fort. Jag hinner inte ens med att säga att jag är vänsterhänt innan sprutan sitter i min vänstra arm. Klart! Jaha, då var det gjort. Glad och ganska upprymd traskar jag, med lite inslag av glädjeskutt i stegen mot skolan (dessa skutt är omedvetna, något jag ofta gör om jag är på gott humör. Sprallig och glad). 

Såhär i efterhand kan jag tänka att det inte är så hemskt ändå att gå till vårdcentralen. Detta mina vänner var läxa nummer fyra. Ge allt en chans. Nu ska jag snart röra mig mot skolan och dagens lektion i kommunikation. Mot en fantastiks dag!     

Ta da!! Så var min nya header på plats (tack för hjälpen Sandra). Vad tycks? Själv är jag rätt nöjd. Det är resultatet av en långtråkig och allmänt grå helg. Tur man fick något produktivt gjort i alla fall.

Jag vill passa på att slå ett litet slag för djur och natur. Det har verkligen en otroligt härlig inverkan, åt minstode på mig. Det är så uppiggande och glädjefyllt att andas in sann natur, knata fram på en barrig, krokig skogsstig kantad med den allra grönaste och fluffigaste mossa. Ännu bättre blir det förstås om man har turen att möta några av skogens invånare. Under mindre än två veckors tid med skogspromenader har jag sett 3 rådjur, 6 harar, 1 ekorre och så klart, det bästa av allt 2 rävar. Underbara djur! Jag hoppas att jag har turen att ett nytt härligt djur korsar min väg snart igen. Kanske rent av blir det ett nytt möte redan imorgon, då planerar jag i alla fall att möta svin. Dags att vaccinera sig. Må turen stå mig bi och skona mig från insjuknande och åkommor. För om sanningen ska fram så har jag inte alls tid att vara sjuk. Jag har fullt upp med diverse skoluppgifter, planering inför framtiden samt träning, så ett insjuknande skulle krascha mitt noga uträknade tidsschema.

Jag ler och hoppas på det bästa. Lovar att uppdatera om min hälsas tillstånd så fort ingreppet är utfört. Hoppas bara att jag inte kommer att reagera på själva sprutan, vet inte huruvida min allergi mot stick håller i sig ännu eller om den släppt mig ur sitt grepp. Det återstår att se. Ha det så gott så länge, nu ska jag krypa i säng. Eller ska jag, nattuggla och allt som man är!? Hmmm….. Kanske. ;)   

Denna helg har gått alldeles för fort. Jag är fortfarande trött och innom mig lite vemodig. Jag har de senaste dagarna utvecklat lite hemlängtan och faktum är att jag redan börjat räkna ner till avfärden från Leksand. Det är nu mindre än 2 veckor kvar här i Lingonland. Jag ska hålla ut och försöka hålla fokuset kvar i skolan ett tag till. Nu ska jag och Lina njuta av kvällens tv-film.

Om ni undrar så håller jag på att byta header på bloggen men jag har stött på lite problem. Så tills vidare får jag klara mig utan bild. Hoppas lösa det nu i veckan.
 
Ha det gott! 

Sitter framför datorn vid vårt tråkiga och ohyggligt fula furubord i stuga 36. Har precis tryckt i mig två hjärtformade knäckemackor med underbart god emilsrökt skinka. Mittemot mig vid samma fula furubord sitter Geite. För tillfället sysselsätter hon sig med allt annat, från himmel till jord för att undvika det oundvikliga, något hon egentligen borde ta tag i precis som alla andra i klass deko 2. Ämnet är EKONOMI! Imorgon har vi nämligen någon typ av nivåkontroll på just ekonomi. Själv har jag pinat mig igenom hela 31 sidors räkneexempel. Nästa uppgift jag har att tackla är den i klass deko 2, berömda "korven". Detta är ett pedagogiskt exempel där man utgår ifrån ett stycke korv för att förklara diverse ekonomiska begrepp och förhållningssätt så som svinn, marginal, bruttovinst, försäljningspris, inköpspris och så slutligen moms. Underbart! 

Detta är dessvärre allt jag tänker delge idag, ska se till att ta mig igenom de resterande sifferfyllda sidorna (det är 55 sidor). Får se hur det hela kommer gå. Motivationen har svikit och det är mycket roligare att poppa Alice Cooper med låten poison för fulla muggar och leka loss med Geite. Hm... Någonting säger mig att jag uppnått kvoten av kreativitet och duktighet för idag... ;)   


 

Idag har något riktigt underbart hänt! Jag har träffat en gammal kärlek!!! Tro det eller ej men faktiskt är det så, just här i Leksand. Otroligt!!! Den hela inträffade nu i eftermiddags/kväll när jag var på gymmet av alla ställen.

Jag var helt uppe i mina egna fluffiga tankar då jag plötsligt fick syn på honom....
Det var något bekant med honom, det såg jag med en gång men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad...
Där stod han utmed väggen och såg allmänt hård och besynnerlig ut. Men vilket möte det blev då vi väl fick kontakt. Vi höll på i hela 45 minuter!!!

Nu sitter jag hemma i soffan alldeles utmattad i både kropp och själ. Härlig känsla vill jag lova!! Det bästa av allt är att vi ska ses snart igen, det lovade jag. Han utlovade ett möte fyllt av spända muskler och rinnande svett. 
Love you long time, kära löpband!!! ;) 

Kan tilläggas att min kärlek och flamma inte var ledig vid min ankomst så jag fick glatt nöja mig med det sämre bandet som låter illa och är opålitligt. Det är opålitligt i den bemärkelsen att den när som helst, utan förvarning själv bestämmer sig för att öka takten. Till saken hör att det inte heller är lätt att sänka den igen om den vä börjat skena iväg. hur som helst så ställde jag mig på det lite sämre bandet och började springa. Efter tio minuter så klev den svettiga killen bredvid mig (han befann sig på mitt kära löpband) ner från löpbandet. Tror han skulle hämta vatten eller nått sånt. Snabb som en vessla tryckte jag, nej snarare slog jag av löpbandet jag befann mig på och med ett smidigt språng sidledes befann jag mig, innan jag (eller någon annan) visste ordet av på mitt älskade löpband. Folk runt om mig på gymmet såg förbryllat upp från sina olika sysslor i diverse maskiner. Men det rörde mig inte i ryggen. Nu var det jag, löpbandet och 35 minuters kvalitetstid...

Promenaden hem i fullmånens sken var rent magisk. I det strilande ljuset från gatlyktorna dansade små skira snöflingor, likt älvstoff. Något låg i luften och det kändes som att allt var möjligt.
Jag och Geite roade oss med att tänka på vår framtida semester som skall bli av någon gång, någon stans.
Jag kunde riktigt känna smaken av de söta drinkarna på tungans spets och även föreställa mig doften av blomrankorna som kantade den lilla gränden vi vandrade gatan fram i. I vårt nästintill saliga tillstånd av stoj och skratt lyckades vi skrämma en stackars liten hare. Så jag tänkte passa på att citera de välformulerade orden som står i gatstenen tillsammans med bilden på tre hoppande harar, utanför ICA Mårtas här i Leksand.

Hare bra!!!! 

Idag möttes jag av en härlig syn då jag kl 05.55 slog upp dörren till vår lilla röda stuga i Leksandsbyn. Under natten har väderguden strött vägkanter och gräs med ett tunt, tunt, skimrande puder. Det kallas visst snö.

Kanske var det tack vare denna syn som morgonpromenaden kändes så upplyftande och lätt imorse. Vem vet!? Det gnistrade och blänkte där vi spatserade fram i fullmånens sken under den stjärnströdda himlen. Känslan av jul kröp inpå mig då jag närmade mig min lilla stuga efter uträttad promenad, det riktigt kändes i hela kroppen. De frostbitna kinderna likväl som låren gjorde sig påminda då jag återigen steg över tröskeln in i värmen i stuga 36. Jag gjorde i ordning en tallrik råggröt med rivet vinteräpple, tände några värmeljus och kröp upp i soffan och tänkte: Kanske… Kanske är det så att julen är nalkad....