Vindar som viskar
Det susar och dusar, blåser och viner, prasslar och rasslar överallt runt omkring. Kan det vara så att den motsträviga och hårda Oslovinden äntligen tröttnat och mojnat, tappat fart och rent av vänt? Mina solkyssta händer har för länge sedan tröttnat på att stryka medhårs, tröttnat på det sörjiga grå, så nog är det på tiden! Kanske har min lilla soldans äntligen tagit snurr, kanske har mina hjärtskärande önskningar äntligen blivit hörda och besannade? Jag fortsätter mitt trånande och sänder ut min djupa önskan, mest bara för säkerhets skull. Man vet aldrig med dessa vindar, de kan vara ilande lömska och nyckfulla. Men jag vågar mig trotts allt på en liten segerfest, ett riktigt skrovmål till frukost på det mysiga och inbjudandes kaféet Liebling har avnjutits denna morgon. I bästa sällskap dessutom. Min nyfunna kompis Sofie strålade som vanligt ikapp med solen, förgyllde min dag och skänkte lite värme och kärlek till allt i sin väg. Det är tur att det finns sådana människor som Sofie, särskilt när jag själv börjat tvivla på deras existens.
Tack för solen!!!
Triss i systrar...
Snyggpuckon och familjemys
Tänk så härligt det kan vara att komma hem till lilla Hedemora för några sprängfyllda dagar av familjekvalitetstid.
Cykelturer med bästa systersällskap i Västerbys öppna landskap, kattmys, glass i stora lass, grillning och byloppis, triss i systrar, pappaprat och mammamys, filmkvällar och shopping med 2 av 3 syrror, blomsterplantering och fikabesök, befriande rotryckning och spadhuggsterapi, trädgårdsdyrkan och motionsrundor, öldrickning och nattliga språgmarcher i flygande fläng. Tänk så mycket fint Hedemora har att erbjuda ändå...
Ovan ses bilder från en helt vanlig grillkväll med familjen...
Ljuvlig efterrätt av Dessi, pappas fina käreste.
Lite rödvin vid den välskötta dammen hemma hos Dessi är aldrig fel.
Jag och Pernilla stimmar runt i trädgården...
Tyvärr lyckades jag inte fota den kvällen som gick vildast till, kvällen med familjemiddag hemma hos mamma där alla systrar medverkade, Karros kille Martin, mamma och hennes kille Ulf. Detta är en kväll jag sent kommer att glömma. Mammas nya kille Ulf som jag hade äran att träffa för första gången denna kväll fick sannerligen en rejäl dos av Nordmans. Ingen höll tillbaka och det var inte lätt att få en syl i vädret kring det tjattrande bordet. Denna kväll bjöd på inte mindre än 3 framföranden av gamla dängor av oss systrar (låtar mixade från barndomen tagna direkt ur minnet från diverse dataspel, filmer och liknande). Repliker från tidigare filmupplevelser som levat sig kvar hos oss systrar haglade ner. Även lite marcherande inspirerat från familjen von Trapp i Sound of Music (självklart framförd med tillhörande visslingar och takttramp) hanns med och så avslutningsvis en farväl-vink från balkongen. En elloge till Ulf som stod pall denna intensiva överdos av familjen Nordmans!
Tack för denna gång min fina galna familj!!!
Blå smultronställen...
Som sagt, allt är inte hemskt med Oslo. Här kommer några bilder från fina solstunder runt om i Oslo. Fyra av bilderna är tagna på det fantastiska "Blå", en pub med ett stort livejazzband som spelar varje söndag. Här kan man slå sig ner under pilträdets trygga skydd med sin öl och bara njuta i skenet av de flerfärgade ljuslänkarna med glödlampor. Alla sorger rinner av en och följer med glödlampeskenets avspegling ner i den förbimyllrande forsen. Ett underbart hemtrevligt och bohemiskt mys vilar över platsen och alla färger från de små marknadsstånden omkring ingjuter glädje och energi i den allra tröttaste själ...
Det färgglada myllret runt de små stånden akompanjerat av forsen brus och framfart under den lilla träbron.
Bilden ovan visar en forsen, det bugande pilträdet och den lilla bron som lederöver till "Blå".
Konstnärligt, artistiskt och vackert var än man vilar ögonen!
Joel och jag har funnit efterlämningar av ett gammalt kloster i närheten av vår lägenhet. Hit har vi varit vid ett flertal tillfällen och picknickat, grillat och myst. Det är tur att det finns många fina ställen att fly till då vår boendesittuation är som den är. Vi har nu gjort oss vanan att alltid ha picknickspåsen så gott som redo, filtar, ljuslyktor, värmeljus, grill m.m. ligger alltid redo till förfogande så fort vädret inviterar och tillåter...
52 dagar kvar i helveteshålan...
Nu har tiden skenat iväg igen här på bloggen, mycket har hänt sedan sist. Det har firats 17 mai, Norges nationaldag och Grand Prix (Norges motsvarighet till Eurovision Song Contest). Det sistnämnda på allra högsta allvar med utfyllnad av ett eget poängsystem baserat på bland annat mängt paljetter och glitter, mängd användning av pyroteknik och röknivå, antalet klyschyga ordval och dansmoves etc. etc. Joel och jag hade även nöjet att dela dessa två högtider med syster Pernilla som varit hos oss i Oslo på besök i ett par dagar. Vi har funnit flera vackra smultronställen och andningshål runt omkring i Oslo, jag har hunnit med ännu en tripp hem till Hedemora och familjen, Joel (Mästerbagaren och maskinisten) har fått jobb och jag har sagt upp mig från mitt. Nog för att det har funnits mycket att rapportera om, både fint, glatt, stort och tungt men Piggelinen har sedan en tid tillbaka gått och gömt sig, legat och kurat i någon trygg vrå i väntan på ljusare tider och snällare människor.
Bilden ovan är en skyltning jag gjort på Gudrun Sjödén inför 17 mai.
Värdparet på 17 mais champagnefrukost, Tomsi och Ingrid. Det är även dessa två härliga knasbollar som ligger bakon den vackert utsmyckade tårtan som inleder detta inlägg.
Joel, pernilla och jag på 17 mai.
Att konfrontera människor är aldrig varken lätt eller trevligt. I synnerhet människor som gjort en illa, som behandlat en själv och andra vänner och kollegor nedlåtande. Att då lita på sin inre röst, våga gå på magkännslan och våga tro på att allt ordnar sig ändå på ett eller annat sätt och slutligen våga stå upp för sig själv, och inte minst det som är rätt kan nog vara bland det svåraste och tuffaste jag gjort, men JÄDRANS vad jag växte av det! Vet ni vad, man KAN faktiskt välja hur man tillåter sig bli behandlad, man KAN faktiska välja sin chef och livssittuation, så det så! Alla som säger något annat kan slänga sig i väggen och hör sen!!!
Pernilla och jag i Oslos Botaniska Trädgård.
Vi letar lägenhet för fullt och räknar ner, för varje dag som går ritas ett stort rött kryss med den röda spritpennan på den egenlagade nedräkningskalendern som hänger vid sidan om sängen (kalendern som även går under namnet "Antal dagar kvar i helveteshålan"). Jag kan glatt upplysa om vi precis passerat milstolpen "mindre än 52 dagar kvar i helveteshålan". Det låter kanske aningen brutalt men det känns på något vis lättare att hantera nuet på detta vis när vi har något mer konkret att ta i. Längst ner på kalandern har jag summerat allt det fina vi vinner med att ha ett eget boende, en påminnelse om allt fint som komma skall, något att hålla fast vid och längta till i mörka, tunga stunder. En slags förankring till framtiden kan man nog säga.
Oslo och jag har verkligen inte startat på rätt fot med varandra! Trotts alla tråkigheter försöker jag lägga fokus på de possitiva ljusglimtarna och framtiden. Jag tror fortfarande att Oslo och jag är som gjorda för varandra, vissa "förhållanden" kräver bara lite mer arbete och lite mer tid innan de blommar ut. Jag gör nu allt för att vända denna negativa start, med nya springskor som vapen och med många fina stunder att se fram emot så som besök av Joels familj, ett ytterligare av syster Pernilla, alla fina Oslobor och vänner bland mycket annat tar jag nu satts in i framtiden med ett rykande startskott. PANG!!!
