Bara Barfotabarn

 

 

Nu har tiden skenat iväg igen här på bloggen, mycket har hänt sedan sist. Det har firats 17 mai, Norges nationaldag och Grand Prix (Norges motsvarighet till Eurovision Song Contest). Det sistnämnda på allra högsta allvar med utfyllnad av ett eget poängsystem baserat på bland annat mängt paljetter och glitter, mängd användning av pyroteknik och röknivå, antalet klyschyga ordval och dansmoves etc. etc. Joel och jag hade även nöjet att dela dessa två högtider med syster Pernilla som varit hos oss i Oslo på besök i ett par dagar. Vi har funnit flera vackra smultronställen och andningshål runt omkring i Oslo, jag har hunnit med ännu en tripp hem till Hedemora och familjen, Joel (Mästerbagaren och maskinisten) har fått jobb och jag har sagt upp mig från mitt. Nog för att det har funnits mycket att rapportera om, både fint, glatt, stort och tungt men Piggelinen har sedan en tid tillbaka gått och gömt sig, legat och kurat i någon trygg vrå i väntan på ljusare tider och snällare människor.

 

 

 

 

 

Att konfrontera människor är aldrig varken lätt eller trevligt. I synnerhet människor som gjort en illa, som behandlat en själv och andra vänner och kollegor nedlåtande. Att då lita på sin inre röst, våga gå på magkännslan och våga tro på att allt ordnar sig ändå på ett eller annat sätt och slutligen våga stå upp för sig själv, och inte minst det som är rätt kan nog vara bland det svåraste och tuffaste jag gjort, men JÄDRANS vad jag växte av det! Vet ni vad, man KAN faktiskt välja hur man tillåter sig bli behandlad, man KAN faktiska välja sin chef och livssittuation, så det så! Alla som säger något annat kan slänga sig i väggen och hör sen!!!

 

 

 

Vi letar lägenhet för fullt och räknar ner, för varje dag som går ritas ett stort rött kryss med den röda spritpennan på den egenlagade nedräkningskalendern som hänger vid sidan om sängen (kalendern som även går under namnet "Antal dagar kvar i helveteshålan"). Jag kan glatt upplysa om vi precis passerat milstolpen "mindre än 52 dagar kvar i helveteshålan". Det låter kanske aningen brutalt men det känns på något vis lättare att hantera nuet på detta vis när vi har något mer konkret att ta i. Längst ner på kalandern har jag summerat allt det fina vi vinner med att ha ett eget boende, en påminnelse om allt fint som komma skall, något att hålla fast vid och längta till i mörka, tunga stunder. En slags förankring till framtiden kan man nog säga.

 

Oslo och jag har verkligen inte startat på rätt fot med varandra! Trotts alla tråkigheter försöker jag lägga fokus på de possitiva ljusglimtarna och framtiden. Jag tror fortfarande att Oslo och jag är som gjorda för varandra, vissa "förhållanden" kräver bara lite mer arbete och lite mer tid innan de blommar ut. Jag gör nu allt för att vända denna negativa start, med nya springskor som vapen och med många fina stunder att se fram emot så som besök av Joels familj, ett ytterligare av syster Pernilla, alla fina Oslobor och vänner bland mycket annat tar jag nu satts in i framtiden med ett rykande startskott. PANG!!!