Bara Barfotabarn

Tisdagskväll den 4 oktober. Ja det ni, OKTOBER! Vad hände och vart tog egentligen sommaren och all den där lediga tiden vägen?

Många sommardrömmar har infriats och levts ut i full glädje med sprudlande entusiasm och energi men de finns även de som inte blivit mer än just drömmar. De där numer lite frostnaggade sommardrömmarna som inte ens hunnit få luft under vingarana. De som numer ligger och slumrar, ja lurar som små viskningar någonstans i dvala innom mig i väntan på nästa sommar. Kan hända detta låter lite vemodigt men för mig är det snarare tvärt om. Att drömma kan ibland vara så pass fint att det utan några som helst problem kan väntas en sommar till innan de infrias, för infrias de ska de alla en dag. Så är det bara! När väl dessa drömmar får sprida sina vingar kommer det vara väl värt väntan och det kommer bli en ännu större kick och ett ännu mer påtagligt lyckorus. Den som väntar på något gott...  

Nu tänkte jag bjuda på lite sköna bilder från i våras och även lite från en ljummen försommarkväll. Fotona är alla tagna på eller i närheten av Böker & Börst tillsammans med skönheten Julia från Tyskland. För övrigt samma skönhet som jag ska jag skypa med om en liten stund. Så vad kunde då passa bättre än just dessa bilder för detta blogginlägg!?

Titta, njut och låt sommardrömmarna slummra tryggt, vila sina ospridda vingar en liten stund till i väntan på nästa varma smekande sommarbris...


Christina og Julia, mina dåtida sambos en försommarafton i Stavanger. <3


Lattelove <3


Mysfika med Julia en regnig dag i Stavanger.


En av alla färgglada lyktor på böker & Börst, denna från den lilla muromhängnade bakgården.


Chailatte-smile! ;)


Bakgårdens skönhet på Böker & Börst.
 

Nattvimmel, varma kramar, kaffekickar, fnitterstunder, pysmysighet, vänskap, tokerier och spring i benen. Vilken vår och sommar det varit! Så många härliga stunder att minnas och se tillbaka på.

Kärlek till er alla där ute i höstmurret, vi ses i sommar då fler drömmar ska få prova sina vingar. <3 /

Josefin Piggelin Barfotabarn Partysvensk

Vissa dagar är jag tom.
Tom och blek, ja nästan genomskinlig.
Dagar då mörkret faller på och mitt annars så starka ljus är svagt, nästan helt slocknat. 
Jag längtar och saknar, vrider och vänder, våndas och plågas...
Hösttunga regnöverhängande vemodstankar sällskapar med filuren framtidsfundering och jag slår knut på mig själv. Jag vill räcka till åt allt och alla men lilla jag kan inte rädda hela världen och krama om alla frusna själar på denna planet.

Dagar som denna känner jag mig liten och väldigt långt borta från Sverige, vännerna, systrarna och mammas trygga hem. Ibland är det jobbigt att vara ett litet barfotabarn med hjärtat i handen, helt öppet och utsatt i ett regnigt och blåsruggigt Stavanger. Dagar som denna önskar jag att jag kunde skärma av mig från mitt bultande och kärlekstörstande hjärta, bara sluta mig och ge upp allt det här med att tycka om livet, allt och alla.



För det mesta tycker jag om att ha ett stort hjärta med kapacitet att älska hela världen, om jag bara vill. Jag har lätt att tycka om folk och jag friar hellre än fäller. Men med ett sånt hjärta följer även baksidor och mindre hjärtliga företeelser. Med ett sånt hjärta är det ganska så uppenbart att man kan få sig en törn imellanåt. Men som jag sagt många gånger förr, hellre ett stort hjärta som värker ibland med förmågan att våga älska än att inte känna något alls. Passion är viktigt och en stor drivkraft hos mig, även om jag inte känner den just nu i skrivandes stund. Jag vet ändå att den ligger där, precis utom räckhåll och lurar. Förhoppningsvis är den snart tillbaka och livet är på väg upp igen, tillbaka till ljuset. Men just nu vill jag bara vila lite till i vemodet. Det är lov!

Som tur är finns det faktiskt alltid vissa speciella personer som alltid kan nå fram till mig i allt det mörka, hur långt jag än nystat in mig i murrigheten och uppgivenheten. Mina tre systrar. <3 Pernilla, Karolina och Julia, vad vore väl livet utan er mina älskade, älskade systrar!?!? Ni kan alltid få mig att skratta, oavsett. Tack för det och tack för att just ni med era härliga personligheter är just mina systrar!

Igår var ett sådant tillfälle då de lyfte mig högt upp, rätt in i ljuset igen. Till slut såg jag ut såhär:



Jag har upptäckt att jag kan ta med mig min dator till biblioteket/Stavangers kulturhus, koppla upp mig på deras fria nät och på så vis få tillgång till skype. Så igår, måndag den 19 oktober blev det en helkväll med syskonskype. Länge sedan var det och välbehövt likaså. Det var underbart att få försvinna in i bubblan av total syskonkärlek och intärnskämt för några timmar. Skratten var många och samtalsämnena varierade från peppiga till deppiga och tillbaka till toppen igen. Vi kikade bland annat på peruker och maskeraddräkter inför Julias kommande vistelse hos mig i Stavanger och nedan ser ni en av vinnarna för kvällen. Ha ha ha!!! Jag älskar att det finns tre personer till där ute i världen som är precis lika knäppa och skruvade som jag själv. <3


Klockan har nu passerat 20.00 och om en timme stänger bibblan. Jag ska ge upp bloggandet för kvällen och skrota reda på någon skön film att spendera kvällen ihop med. Jag ska tända ljus och mysa i soffan med en kopp rykande hett te i mitt fina ombonade vardagsrum och försöka hitta tillbaka till den där glada piggelinJosefinen innom mig. Det kan bli svårt, särskilt som jag och de flesta andra Indianerna på jobbet håller på att gå ner oss i förkylningsträsket. Men försöka kan man alltid!

// Josefin Barfotabarn

Om du känner dig vissen...



Ta dig ut i naturen...



Slå dig ner i gräset...



Lyssna på skön musik...


 



Plocka blommor...



Njut av stillheten...



och räkna molnen på den klarblå himlen.


 


Jag lovar att allt känns så mycket bättre sen.

Love! <3 //

Josefin Piggelin Barfotabarn och Ängsflicka 

Våren är verkligen på väg nu. Rabatterna vid Ostehuset i centrum växer så det knakar och det står inte på förren tulpanerna slår ut. Överallt kvittrar fåglar lyckligt och kärlekspar ser varandra djupt i ögonen, håller hand och kysser varandra mest hela tiden, mest allmänt, mest överallt. Våren är här och det med besked. Det känns som hela Stavanger har drabbats av någon typ av kärleksepedemi. Överallt spirar kärlek. Se bara på denna fina och ömma kärlekshälsning i form av pärlor dekorerade på en husvägg.



Eller kolla bara in alla fina inristade kärlekslöften och kärleksförklaringar på träden som kantar det fina turområdet vid Mosvannet. Överallt finns den, synns den, KÄRLEKEN.


Tänk att föreviga sin kärlek på detta sätt, fins det något finare?



Vad vore en bal på slottet?...




Inte undra på att man dras med i hysterin/epedemin en smula såhär när fåglarna kvittrar, solen strålar och kärleken stoltserar i vart hörn...  

Då var den så äntligen här, den fruktade "Alla hjärtans dag". Överallt ser man tecknen, internet svämmar över av hälsningar, bilder och kärleksförklaringar. Ballonger, rosa fluffiga hjärtan, kärleksballader som strömmar ur butikernas högtalare och folk som går hand i hand ses plötsligt överallt på stan... Får jag se ännu en "Mirandabjörn" så kräks jag!! Många av Trondheims skyltfönster fullkomligt hoppar på en med allt rosa, rött och puttinuttigt. Det är som om att alla regler om vad som motsvarar en regelrätt och godtycklig skyltning blåst bort all världens väg. Vid Valentines är det tydligen helt okej att köra på ordet "tacky/distasteful" så länge allt följer under färgfanan rosarött.



Det är inte lätt för en singel att i dessa tider förneka faktum, ja jag är singel och ja jag har ingen att hålla i handen. I mina ögon verkar samhället ibland vara uppbyggt kring just tvåsammheten. "Köp två bullar, få en gratis" eller "kinokväll, betala för en och gå två". En riktigt enslig och grå dag slog det mig att t.o.m. bussen var uppbyggd kring denna tvåsamhet. Raka rader, två och två (plötsligt har jag ingen vidare lust att ta bussen idag). Vad är det egentligen för fel på att vara själv, en person?



Det här med alla hjärtans dag och att vara singel tacklar vi alla olika. Vissa tar det hårt, andra klänger sig fast vid den där positiva lilla rösten inom som viskar om att han finns där ute någonstans. Och andra är helt enkelt nöjda med sitt val och trivs som singlar. Själv är jag glad att jag fortfarande lever, skuttar och andas trots alla "hjärtliga" påhopp som lurar bakom alla hörn. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet och ännu lider jag i alla fall inte av Anuptaphobia (fear of staying single). ;) Vad sägs föresten om grafen nedan? Den fick min inre, smått bittra singel att skratta...





Varför måste man ens sätta ett namn på det, singel? Vad säger det egentligen!? Ingenting. Det varken ger en bild av hur man är som person, vart man är i livet eller vad man vill. Varför är vi människor alltid så snabba med att kategorisera, dela in i välsorterade fack och sätta namn på saker och ting!? Är det rädsla (säkerligen, i alla fall om jag frågar min gammla lärare Gordon från Entreprenörskolan. ;)) 




Ibland önskar jag att jag hade en sån här knapp...

I lördags tog jag mig en tur ner på byn och gick på ett fik. Jag hade en riktig mysig stund sammen med min stora latte och en god bok. Efter fikan gick jag in en snabbis på jobbet, mest bara för att säga hej. De frågade vad jag gjorde på stan och jag sa som det var, att jag fikat. Direkt kom följdfrågan: Med vem? Jag bara skrattade och sa "mig själv". Det blev en kort tystnad och jag kunde läsa chocken i deras annsikten sen kom kommentaren. Vågar du det?... Har det gått så långt med tvåsammheten att vi inte känner oss hela som en? Är det så att vissa av oss singlar är så rädda för fingerpekning och utanförskap att vi idag avstår att fika, hur sugna vi än är på en god latte?!! 




Igår kväll spenderade jag en hel del tid framför datorn och bland annat var jag in på sidan weheartit, där brukar jag alltid finna vackra, upplyftande bilder. Själva startsidan har ett sökfält där man kan skriva in precis vad man letar efter. Jag började mad att söka på ordet "single". Bildbanken visade sig ha 17 sidor med bilder som passade in på mitt sökord (eler egentligen 18 men det visade sig att den sista sidan var inaktuell, big shock there!!). För en sida som weheartit som består av över tusentals bilder så är inte det särskilt mycket till resultat. Jag sökte sedan på ordet ordet "couples". 91 SIDOR!!! Det ni! Är det så att vi alla i hemlighet går runt och önskar tillhöra en del av ett par? Jag undrar, funderar och tänker så det knakar. Eller är det kanske så att jag under senare tid sett allt för mycket "Sex and The City"? ;) Eller är det kanske som bilden ovan föreslår?


I mitt sökande på weheartit snubblade jag över denna bild. Jag gillar den enormt, sån inställning ska man ha!

Klart jag vill träffa någon precis som de flesta andra. Men det är egentligen inte helt sant. Jag vill inte bara träffa "någon"! Jag vill träffa han som får mig att skratta, känna mig trygg och som får mitt hjärta att sjunga. I won´t settle for less, då är jag hellre singel! Vem är det föresten som sagt att man bara kan ha en kärlek? Själv ser jag det som om att jag har massor. Idag går i alla fall mina tankar till alla mina fina vänner där ute i världen. Ni är mina valentines!  

Nog med grubblerier! Nu ska jag bege mig ner mot byn för att köpa en luftmadrass så jag har något att sova på under lördagsnatten. Gaaaaahhh! Snart flyttar jag! Wihooooooo!!!! XD

Love//

Josefin Piggelin Barfotabarn Partysvensk

1 december, Trondheim och bitande kyla. Gud så fort det gått, idag är det redan den 1:a december och tiden fullkomligt rusar, rusar, rusar!!! Nu står det inte på förren jag sitter i en skumpande bil på väg till lilla Hedemora.

Tanken var att åka en tur till fina Bymarka med Maren idag efter avslutat jobbpass för lite längdskidsåkning men väder och livet kom emellan. Det blev istället musik på högsta volym och virvlande dans i kombination med städning hemma i lägenheten. Inte fy skam det heller, ibland behöver man bara vara ensam med sig själv, känna, andas, röra sig fritt och leva...





Idag har för övrigt varit en något rörig dag på jobbet. Dagen inleddes med att ringa in personal till butiken för morgonens skift. Strax efter öppning, när personal äntligen var fixat kom nästa samtal från ännu en kollega som inte kunde komma till jobbet. Sen fastnade hissen... Det blev till att springa som små yra höns upp och ner i den trånga trappuppgången, fram och tillbaka till lagret större delen av dagen. Det var inte mycket som blev som tänkt idag men på något konstigt sätt gick dagen ändå i flygande fläng och ganska så smärtfritt fram. Det kan bero på att mina tankar var upptagna på annat håll med stor längtan till helgen och av och till vandrandes iväg till Stavanger. Nu har jag hunnit smälta det hela och överväger på fullt allvar att bryta upp igen, göra slut med Trondheim och ta mitt pick och pack och flytta till Stavanger. Inget är dock klart ännu men tankarna finns där mest hela tiden. Jag börjar rusta mig mentalt och ställa om mig, kanske är det dags för ett nytt äventyr...?






Annars har jag mest funderat kring frasen: "Home is where You'r heart is" idag. Denna fras har jag alltid tyckt stämma in så bra, men nu vet jag inte. Det känns som att mitt hjärta är uppdelat och hackat i småbitar som är spridda lite här och var. Hedemora, Göteborg, Stockholm, Växjö, Malmö, Trondheim, Plymouth... Om hjärtat är splittrat så kan ni bara föreställa er vad mitt hem är. Jag vet inte ens själv vart jag hör hemma längre och har svårt att benämna någon plats för hem. Jag längtar till den dag då jag faktiskt har ett hem på riktigt, någon stans att höra till. En plats och fast, trygg punkt att utgå ifrån. Jag har under de senaste åren lärt mig att ett hem inte alltid behöver handla om inredning och tapeter. Ett riktigt hem är en plats där man trivs, mår bra och helst av allt vill vara. Saker är bara saker men kännslan i ett hem är verklig och egentligen det enda som betyder något i det stora hela. Kan det kanske vara så att det är möjligt att ha flera "hem"? Själv vet jag som sagt varken ut eller in, bara att viktigast av allt är att hjärtat är med.      








För er som är nyfikna på Stavanger så kolla in videorna nedan. Fina och stöttande Maren länkade dem till mig för att visa vilken underbar plats Stavanger faktiskt är och för att låta mig höra den något udda dialekten de har där. Själv ska jag krypa till sängs med en god bok, tända några ljus och lyssna till sköna toner av Camera Obscura. Det är lika bra att börja ladda batterierna i tid och sammla kraft inför de kommande månaderna och en eventuell flytt... 

Enjoy!  










De fina bilderna i detta inlägg kommer från weheartit 

Längtar efter julen, familjen, vännerna och värmen. Mest längtar i största allmänhet. Längtar efter helg och mysiga stunder, längtar efter något nytt, spännande som jag inte ens vet vad det är ännu. Men idag, dagen av längtan tycks ingen ha tid för lilla mig. I alla fall inte de där hemma i Sverige. Ingen Geite att skratta med, ingen mamma som kan säga de där rätta orden som gör allt bra och reder ut de mest tilltrasslade tankarna och inga systarar att samtala med. Lite småledsen, trumpen och något övergiven har min lägenhet, pilatesträningen till trotts förvandlats till en källare igen. Typiskt! Tankarna maler och jag går på högvarv. Ena sekunden lyckas jag intala mig själv att allt är lugnt, bra och hur fint som helst (för det är det ju egentligen) och nästa sekund vänder det och tankegångar som, "men om", "kanske", "eller", "hur blir det" m.m. kommer krypande. Ibland blir det bara lite för mycket att ta in för ett litet Josefinhjärta och då behövs ventileras, särskilt med alla de kära där hemma. Men ikväll får jag helt enkelt försöka klara mig själv och lugna ner mig på egen hand.

Frågan som maler värst av alla frågor just nu är i vanlig ordning "Vad ska det bli av mig"? I detta fall omformulerad till frågeställningen: ska jag flytta till Stavanger? Gah! Mitt hjärta har just som bäst börjat rota sig här i fina Trondheim och att nu behöva ställas inför detta känns inte alls bra. Jag har fått ett riktigt fint jobberbjudande som självklart lockar. Men saken är den att jag var så övertygad om att åtminstonde spendera sommaren här i Trondheim att jag inte ens tänkt tanken på att lämna. Nu vet jag inte hur det blir med den saken. Ska man följa hjärtat eller ska man gå på ambition och karriär? Måste man alltid vara så förståndig och duktig eller kan man pausa livet, leva i en liten bubbla med rosa skimmer och kärlek?! Mitt hjärta blöder för mina fina vänner och kollegor här i Trondheim. Vill inte, kan inte tänka! Bäst jag sitter här och skriver blir blicken suddig, en tår rinner längst kinden. Tanken att lämna alla underbara människor som kommit in i mitt liv sedan jag flyttade till Norge är nästan oumbärlig. Min fina Indianfamilj! Världens härligaste Ingrid, underbara Maya, superbruden Maren, partypinglan och glädjekällan Ina och så klart världens finaste Catrine och alla andra finingar på Indiska.  

   



Konstigt att den kan rymmas så mycket i en liten människa. Även om jag känner precis allt det där jag beskriver ovan finns även en längtan efter något nytt, spänning och nya äventyr. Stavanger är kanske rätt steg att ta. Jag måste bara vänja mig vid tanken och hinna sammla energi och mod igen. Jag vet att jag skulle klara det men för en gång skull önskar jag att jag kunde vara barnslig, oresonlig, oförståndig och att inte tänka så långt. Sticka huvudet i sanden och bara vägra. Ibland vill man bara leva, andas, känna pirret av fjärilar i magen och hjärtat som slår.

Nu har jag skrivit av mig så det känns lite bättre. Det har blivit dags för att ta till ett välbeprövat och fungerande knep, sängläge och en god bok. Imorgon ska jag i alla fall skypa med kära lilla mamma och då kommer allt i vanlig ordning kännas bättre. Vad är det egentligen med mammor!? Tänk att de kan trolla bort de största problem och jaga bort alla former av hjärnspöken som i ett litet enkelt trollslag. Älskar dig mamma! <3 

Så många sjömän, så lite tid.

I'm turning Mermaid...

Precis så gick min tankegång efter ännu en helg fylld av dans, sjömän och bankande hjärtan. Passande nog fann mina kära arbetskamrater denna godis till mig.

Höga toppar och djupa dalar, mitt i livet. Där befinner jag mig nu. Vissa dagar helt klart "On top of the world", andra dagar är jag inte så säker. Jag grubblar, funderar, vrider och vänder.. Vad händer!? Allt händer men samtidigt ingenting. Vad vill jag, vem är jag och hur ska det gå?

Jag saknar mina fina singelvänner i Göteborg, särskilt de dagar då allt här i Trondheim verkar baserat på tvåsamhet och par. Jag söker tröst och hos mina nyfunna vänner i Sex and The City. Allt verkar vara så lätt, men det känns samtidigt väldigt svårt och komplicerat. Varför? Jag vet inte...  

Det känns som jag har förvillat mig bland alla norska telefonnummer, sms, chatter och flirtande främlingar. Håller jag på att tappa greppet eller är det så här svindlande konstigt och nytt livet faktiskt är som singel? Jag vet inte. Men det jag faktiskt vet är att jag börjar tröttna lite redan, smaken i munnen är bitter och jag känner mig gammal och trött på alla spel. Jag frågar mig (en fråga bland så många andra som surrar runt i min skalle), är kreativiteten död? Jag menar, hur många gånger kan man ta alla dessa dåliga komplimanger. - Josefin, du är så fin... Eller: - Nordman, det var meningen att du skulle komma hit till Norge och att vi skulle mötas. Kom igen killar, bättre kan ni! Eller!? Jag börjar faktiskt seriöst undra...

Vissa dar känns det som att jag tagit på mig ett hårt pansarskal runt mitt fladdrande lilla hjärta. Kall och likgiltig. Jag känner mig som en typisk Miranda (en karaktär i Sex and The City), ifrågasättande, tvivlande och kritisk mitt bland alla leende killar (som säkert vill väl, iaf några av dom). Miranda på sina trettio-någonting år och jag på mina snart 24. Om jag redan nu känner såhär, hur ska det gå? Det spelar ingen roll hur trevliga killarna är eller hur mycket de än försöker. Jag ler och spelar med, till viss del. Men när kvällen är över och när morgonen gryr är ändå allt jag vill göra att dansa tätt
med en sjöman som nu befinner sig långt ute till havs. Hur kunde det bli såhär?

Note to self, fall inte för en sjöman...

...även om de dansar så mycket bättre än alla andra medelmåttor där ute och får din värld
att gunga, hjärtat att banka och stjärnorna att lysa klarare på himlavalvet...

 

I onsdags, efter avslutat arbetspass tog jag mig i sakta mak hem genom Trondheims vackra by. För en gångs skull bar jag med mig min älskade kamera, så jag stannade till lite här och var för att dokumentera all vackerhet.

När jag kom till en av Trondheims starkaste turistattraktioner, gamle Bybrua fick jag syn på något riktigt vackert.
Där på bron, fastlåst i en av de rostiga gamla kedjorna hängde ett hänglås. Det var inte vilket gammalt hänglås som helst utan detta var speciellt och placerat just här för hela världen att se. Det var något av de vackraste kärleksförklaringar jag sett. På själva låset var två namn inristade. Det stod: Magda & Wojtek, November 2008, självklart var där även ett hjärta. Det var en så vacker kontrast, det hårda metalliska rostiga låset som möttes av kärlekens värme och mjukhet. 



Resten av vägen hem fantiserade jag om hur Magda stått där vid gamle Bybrua med sin älskade Wojtek i ett dimmigt novembermörker. De hade sett varandra djupt i ögonen och gett sig själva till varandra medan de färgsprakande höstlöven fallit från de knotiga gamla grenverken och dansat virvlande omkring dem i den kyliga natten. Där stod de, upprymda och fullkomligt lyckliga, hand i hand vid en av de vackraste platserna på jorden. Luften var fuktig från det forsande vattnet under bron. En vattenpärla fastnade i Magdas ögonfrans och Woijtek strök varsamt bort den innan de möttes i en passionerad kyss...    

Det var alldels säkert en helt magisk kväll de delade där, Magda och Wojtek den kvällen i november. Jag hoppas att det stämmer som man säger, gammal kärlek rostar aldrig...  

Ännu en helt vanlig dag i Stockholm har passerat.
Idag har jag stylat en otroligt vacker lägenhet på Kungsholmen, en gammal gedigen byggnad från tidigt 1800-tal. Jag har fortfarande inte bestämt mig om vad som var vackrast i byggnaden. Trapphuset eller själva lägenheten....

Varför bygger man inte så idag!? Vilken känsla för material och detaljer de hade förr. Klart de hade andra förutsättningar då men tanken är ändå värd att tänkas. Förr skapade man något speciellt, man la ner själ i jobbet och bygget helt enkelt. Svett och tårar... 
Varje liten detalj övervägdes noga och kanske är det just därför jag har så svårt för nybyggen.
Visst, de är rena, fina och rent av lyxiga ibland men faktum kvarstår, de saknar själ.
Jag vill ha det där lite sneda handgjorda, konstiga små vrår, annorlunda detaljer och lösningar.

Klart varje hus har sin egen speciella charm men jag undrar om det ändå inte är mitt öde, förutbestämt att jag ska hitta mitt eget lilla kråkslott. Snett och vint med massor av konstigheter och knas. Ett hus med charm, värme och framför allt själ. Ett ställe jag kan göra till mitt, lite som i filmen "Under Toscanas sol" där kvinnan i filmen hittar ett fallfärdigt hus som hon fastnar för. Hos de flesta skulle tanken av att köpa detta ruckel inte infinna sig, inte ens finnas med på kartan. Men det är något speciellt, något man bara känner. Huset lockar på en, precis som om det vore ödet...

Jag hoppas i alla fall att det är så det är och att jag en dag kommer hitta ett ställe som får mig att känna precis sådär. Undrar var den finns, min egen lilla vrå, mitt hem och kråkslott!?
Vindsvåning i storstan eller villa på landet, vem vet? 
Var den än är och hur den än ser ut, spelar ingen roll. Jag längtar dit...