Bara Barfotabarn

Ännu en helt vanlig dag i Stockholm har passerat.
Idag har jag stylat en otroligt vacker lägenhet på Kungsholmen, en gammal gedigen byggnad från tidigt 1800-tal. Jag har fortfarande inte bestämt mig om vad som var vackrast i byggnaden. Trapphuset eller själva lägenheten....

Varför bygger man inte så idag!? Vilken känsla för material och detaljer de hade förr. Klart de hade andra förutsättningar då men tanken är ändå värd att tänkas. Förr skapade man något speciellt, man la ner själ i jobbet och bygget helt enkelt. Svett och tårar... 
Varje liten detalj övervägdes noga och kanske är det just därför jag har så svårt för nybyggen.
Visst, de är rena, fina och rent av lyxiga ibland men faktum kvarstår, de saknar själ.
Jag vill ha det där lite sneda handgjorda, konstiga små vrår, annorlunda detaljer och lösningar.

Klart varje hus har sin egen speciella charm men jag undrar om det ändå inte är mitt öde, förutbestämt att jag ska hitta mitt eget lilla kråkslott. Snett och vint med massor av konstigheter och knas. Ett hus med charm, värme och framför allt själ. Ett ställe jag kan göra till mitt, lite som i filmen "Under Toscanas sol" där kvinnan i filmen hittar ett fallfärdigt hus som hon fastnar för. Hos de flesta skulle tanken av att köpa detta ruckel inte infinna sig, inte ens finnas med på kartan. Men det är något speciellt, något man bara känner. Huset lockar på en, precis som om det vore ödet...

Jag hoppas i alla fall att det är så det är och att jag en dag kommer hitta ett ställe som får mig att känna precis sådär. Undrar var den finns, min egen lilla vrå, mitt hem och kråkslott!?
Vindsvåning i storstan eller villa på landet, vem vet? 
Var den än är och hur den än ser ut, spelar ingen roll. Jag längtar dit...