Partydunk och minnen av blå hus...
Spegeln i badrummet vibrerar, väggarna dunkar och festen hos grannen är fortfarande i full gång. Det var länge sedan det här barfotabarnet kröp i säng och nu har hon gett upp alla planer på att sova och åter intagit sin plats i vardagsrummets mjuka soffa. If you can't beat them... Ja jag tänker iaf inte joina dem. Det blir att slå på en film på datorn och hoppas på att John blund finner fram genom allt brus, stoj och stök.
Just nu önskar jag inget hellre än att mysa ner mig i soffan och nostalgitrippa mig tillbaka till barndomen och "Fru Doddy i sitt blåa hus". Tänk att detta barnprogram fastnat i mitt lilla hjärta och att jag fortfarande minns sångtexten på introt. Kan hända tilltalar det mig så för att det är så härligt färglatt, finurligt, detaljrikt, krumilurigt, konstigt och annorlunda med den mjoffande gröna katten Grönolin och den plirande månen...
Värme, omtänksamhet, magi, vänskap, smådjur, kärlek, blommor, spirande grönska, konstiga hus, blå takpannor och talande månar. Allt detta är saker jag förknippar med Doddy i sitt blåa hus. Mysfaktorn såväl som fantasitröskeln är hög, även en god del moralkakor bakades in väl i "Doddy". Underbart! :D
Här har ni sångtexten:
Medan månen ser på, från sin höga platå, botas alla sjuka här, av fru Doddy veterinär. Hon tar emot så många djur, och dom blir allt fler och fler, som kommer till hennes kvarter. Och det räcker med lite ibland, en kram, vänligt ord, en varm och mjuk hand. Och det räcker med lite ibland, för att trösta, liten och stor, och sprida ljus, bland dom som bor, hos fru Doddy, i sitt blåa hus."
Sutter (tror det var så han hette) och Doddy...
Natta!
// Josefin Barfotabarn
Kommentarer
Trackback
