Kulturhus, blåblues & skypebus <3
Vissa dagar är jag tom.
Tom och blek, ja nästan genomskinlig.
Dagar då mörkret faller på och mitt annars så starka ljus är svagt, nästan helt slocknat.
Jag längtar och saknar, vrider och vänder, våndas och plågas...
Hösttunga regnöverhängande vemodstankar sällskapar med filuren framtidsfundering och jag slår knut på mig själv. Jag vill räcka till åt allt och alla men lilla jag kan inte rädda hela världen och krama om alla frusna själar på denna planet.
Dagar som denna känner jag mig liten och väldigt långt borta från Sverige, vännerna, systrarna och mammas trygga hem. Ibland är det jobbigt att vara ett litet barfotabarn med hjärtat i handen, helt öppet och utsatt i ett regnigt och blåsruggigt Stavanger. Dagar som denna önskar jag att jag kunde skärma av mig från mitt bultande och kärlekstörstande hjärta, bara sluta mig och ge upp allt det här med att tycka om livet, allt och alla. 
För det mesta tycker jag om att ha ett stort hjärta med kapacitet att älska hela världen, om jag bara vill. Jag har lätt att tycka om folk och jag friar hellre än fäller. Men med ett sånt hjärta följer även baksidor och mindre hjärtliga företeelser. Med ett sånt hjärta är det ganska så uppenbart att man kan få sig en törn imellanåt. Men som jag sagt många gånger förr, hellre ett stort hjärta som värker ibland med förmågan att våga älska än att inte känna något alls. Passion är viktigt och en stor drivkraft hos mig, även om jag inte känner den just nu i skrivandes stund. Jag vet ändå att den ligger där, precis utom räckhåll och lurar. Förhoppningsvis är den snart tillbaka och livet är på väg upp igen, tillbaka till ljuset. Men just nu vill jag bara vila lite till i vemodet. Det är lov!
Som tur är finns det faktiskt alltid vissa speciella personer som alltid kan nå fram till mig i allt det mörka, hur långt jag än nystat in mig i murrigheten och uppgivenheten. Mina tre systrar. <3 Pernilla, Karolina och Julia, vad vore väl livet utan er mina älskade, älskade systrar!?!? Ni kan alltid få mig att skratta, oavsett. Tack för det och tack för att just ni med era härliga personligheter är just mina systrar!
Igår var ett sådant tillfälle då de lyfte mig högt upp, rätt in i ljuset igen. Till slut såg jag ut såhär:
Jag har upptäckt att jag kan ta med mig min dator till biblioteket/Stavangers kulturhus, koppla upp mig på deras fria nät och på så vis få tillgång till skype. Så igår, måndag den 19 oktober blev det en helkväll med syskonskype. Länge sedan var det och välbehövt likaså. Det var underbart att få försvinna in i bubblan av total syskonkärlek och intärnskämt för några timmar. Skratten var många och samtalsämnena varierade från peppiga till deppiga och tillbaka till toppen igen. Vi kikade bland annat på peruker och maskeraddräkter inför Julias kommande vistelse hos mig i Stavanger och nedan ser ni en av vinnarna för kvällen. Ha ha ha!!! Jag älskar att det finns tre personer till där ute i världen som är precis lika knäppa och skruvade som jag själv. <3
Klockan har nu passerat 20.00 och om en timme stänger bibblan. Jag ska ge upp bloggandet för kvällen och skrota reda på någon skön film att spendera kvällen ihop med. Jag ska tända ljus och mysa i soffan med en kopp rykande hett te i mitt fina ombonade vardagsrum och försöka hitta tillbaka till den där glada piggelinJosefinen innom mig. Det kan bli svårt, särskilt som jag och de flesta andra Indianerna på jobbet håller på att gå ner oss i förkylningsträsket. Men försöka kan man alltid!
// Josefin Barfotabarn
