Bara Barfotabarn

Ränderna går aldrig ur...

Det må så vara, men nog har de varit aningen bleka på mig ett tag nu. Sist jag öppnade mitt hjärta och fattade tangentbordet i detta syfte var så länge sedan som i november, ja faktiskt förra året! Även om det inte har bloggats på länge så har livet i Oslo konstigt nog rullat vidare. Som vanligt är det mycket som hänt sedan sist. Inte minst så har julen sprungit förbi, ett besök hos Trine och Natasa i Stavanger gjorts, Joels lillebror Benny har flyttat till Oslo (och bott hos oss en längre tid tills han kommit på fötter) jag har färgat håret i mörkaste brun och blivit lockad tillbaka till mitt älskade Granit. 

Egentiden har det funnits noll utrymme för vilket även förklarar orken och möjligheten till bloggandet från min sida. Men jag har saknat att blogga och mina ränder har äntligen börjat framträda igen efter evinnerlig tid med bästa vännen Maja på gymmets löpband. En hel del kilon lättare och ett par rejäla grader gladare är jag nu framme i februari. 

Jag har de senaste åren väntat och tänkt att snart, snart är det mitt år. Nu äntligen verkar andarna och de osynliga krafterna tänka i samma banor och magkänslan och intuitionen säger att detta år, 2014, det kan nog bli mitt år så länge som ränderna sitter i...

Kul att du är tillbaka på nätet igen! Har saknat dina härliga inlägg. Nu är det ditt år! Kram!