Bara Barfotabarn

Längtar efter julen, familjen, vännerna och värmen. Mest längtar i största allmänhet. Längtar efter helg och mysiga stunder, längtar efter något nytt, spännande som jag inte ens vet vad det är ännu. Men idag, dagen av längtan tycks ingen ha tid för lilla mig. I alla fall inte de där hemma i Sverige. Ingen Geite att skratta med, ingen mamma som kan säga de där rätta orden som gör allt bra och reder ut de mest tilltrasslade tankarna och inga systarar att samtala med. Lite småledsen, trumpen och något övergiven har min lägenhet, pilatesträningen till trotts förvandlats till en källare igen. Typiskt! Tankarna maler och jag går på högvarv. Ena sekunden lyckas jag intala mig själv att allt är lugnt, bra och hur fint som helst (för det är det ju egentligen) och nästa sekund vänder det och tankegångar som, "men om", "kanske", "eller", "hur blir det" m.m. kommer krypande. Ibland blir det bara lite för mycket att ta in för ett litet Josefinhjärta och då behövs ventileras, särskilt med alla de kära där hemma. Men ikväll får jag helt enkelt försöka klara mig själv och lugna ner mig på egen hand.

Frågan som maler värst av alla frågor just nu är i vanlig ordning "Vad ska det bli av mig"? I detta fall omformulerad till frågeställningen: ska jag flytta till Stavanger? Gah! Mitt hjärta har just som bäst börjat rota sig här i fina Trondheim och att nu behöva ställas inför detta känns inte alls bra. Jag har fått ett riktigt fint jobberbjudande som självklart lockar. Men saken är den att jag var så övertygad om att åtminstonde spendera sommaren här i Trondheim att jag inte ens tänkt tanken på att lämna. Nu vet jag inte hur det blir med den saken. Ska man följa hjärtat eller ska man gå på ambition och karriär? Måste man alltid vara så förståndig och duktig eller kan man pausa livet, leva i en liten bubbla med rosa skimmer och kärlek?! Mitt hjärta blöder för mina fina vänner och kollegor här i Trondheim. Vill inte, kan inte tänka! Bäst jag sitter här och skriver blir blicken suddig, en tår rinner längst kinden. Tanken att lämna alla underbara människor som kommit in i mitt liv sedan jag flyttade till Norge är nästan oumbärlig. Min fina Indianfamilj! Världens härligaste Ingrid, underbara Maya, superbruden Maren, partypinglan och glädjekällan Ina och så klart världens finaste Catrine och alla andra finingar på Indiska.  

   



Konstigt att den kan rymmas så mycket i en liten människa. Även om jag känner precis allt det där jag beskriver ovan finns även en längtan efter något nytt, spänning och nya äventyr. Stavanger är kanske rätt steg att ta. Jag måste bara vänja mig vid tanken och hinna sammla energi och mod igen. Jag vet att jag skulle klara det men för en gång skull önskar jag att jag kunde vara barnslig, oresonlig, oförståndig och att inte tänka så långt. Sticka huvudet i sanden och bara vägra. Ibland vill man bara leva, andas, känna pirret av fjärilar i magen och hjärtat som slår.

Nu har jag skrivit av mig så det känns lite bättre. Det har blivit dags för att ta till ett välbeprövat och fungerande knep, sängläge och en god bok. Imorgon ska jag i alla fall skypa med kära lilla mamma och då kommer allt i vanlig ordning kännas bättre. Vad är det egentligen med mammor!? Tänk att de kan trolla bort de största problem och jaga bort alla former av hjärnspöken som i ett litet enkelt trollslag. Älskar dig mamma! <3