Vindar som viskar
Det susar och dusar, blåser och viner, prasslar och rasslar överallt runt omkring. Kan det vara så att den motsträviga och hårda Oslovinden äntligen tröttnat och mojnat, tappat fart och rent av vänt? Mina solkyssta händer har för länge sedan tröttnat på att stryka medhårs, tröttnat på det sörjiga grå, så nog är det på tiden! Kanske har min lilla soldans äntligen tagit snurr, kanske har mina hjärtskärande önskningar äntligen blivit hörda och besannade? Jag fortsätter mitt trånande och sänder ut min djupa önskan, mest bara för säkerhets skull. Man vet aldrig med dessa vindar, de kan vara ilande lömska och nyckfulla. Men jag vågar mig trotts allt på en liten segerfest, ett riktigt skrovmål till frukost på det mysiga och inbjudandes kaféet Liebling har avnjutits denna morgon. I bästa sällskap dessutom. Min nyfunna kompis Sofie strålade som vanligt ikapp med solen, förgyllde min dag och skänkte lite värme och kärlek till allt i sin väg. Det är tur att det finns sådana människor som Sofie, särskilt när jag själv börjat tvivla på deras existens.
Tack för solen!!!
