Bara Barfotabarn

Jaha, då har man äntligen släpat sig till vårdcentralen och tagit den fördömda sprutan mot svininfluensa.
Detta spektakel utspelade sig igår. Jag har lärt mig några viktiga läxor denna dag. Se beskrivningen nedan.

Sjuksystern frågade mig vänligt. - vill du ha svininfluensa? Ja, vad ska man svara på det. Jag sa - Nej, helst inte. Det är ju därför jag ska vaccinera mig. Efter denna kommentar så tippade sjuksystern på huvudet och tittade både länge och intensivt på mig. Hon fattade inte. Läxa nummer 1, dra inte skämt på vårdcentralen.

Läxa nummer två är nog den värsta. Det är alltid pinsamt att befinna sig i ett väntrum på vårdcentralen. Det är som upplagt för pinsamheter och konstiga situationer.

Bäst som jag sitter där i väntrummet och läser DN känner jag mig plötsligt iakttagen. Jag läser ändå klart tidningen, finns väl ingen där som kan ha någon koppling till mig, känner väl ingen här tänkte jag. När jag väl lägger ner tidningen så sitter en kille med världens flin på läpparna och stirrar rakt på mig. Vem sitter där på en stol mitt emot mig om inte min boxtränare. Han skrattar och hejar, jag skrattar och hejar...  Han frågar - Är du sjuk? (läxa nr 2, fråga inte detta om du inte är beredd på konsekvenserna, pinsam fråga). Jag svarar - Nej, är du? (hur dum får man vara!? Men samtidigt så var det ju han som frågade först, han la ju upp för en fråga) Han svarar - Nej... eller, jag har eksem, (i detta ögonblick drar han upp tröjärmen och blottar sina eksem) tror jag får dem av spinningen, tröjan slutar ju precis här (han visar fortfarande).

Därefter följer några intensiva minuter av tryckt och pinsam tystnad. Jag tänkte, lika bra att gilla läget så jag svarar på frågan om varför jag är på vårdcentralen. Detta leder oss in på diverse diskussioner om vaccin, barndomsallergier och andra tokigheter. Det hela utvecklades till ett väldigt trevligt samtal, då vi väl kommit över och passerat tröskeln av pinsamheter. Jag har nu lite mer konkret fakta om Johan (det är faktiskt så han heter, min boxtränare). Jag vet att han heter Johan, att han har vaccinerat sig, jag vet hur hans eksem ser ut, att han är rädd för blod, att han enbart jobbar kväll två gånger i veckan, jag vet också att han är väldigt trevlig och att han har ett skratt som smittar av sig. Tänk vad man kan lära sig av ett besök på vårdcentralen. Läxa nummer tre, det finns mer i människor än vad de ger sken av.

Nu sitter jag själv i väntrummet igen, Johan har redan varit borta ett tag. Självklart är det så, som så många andra gånger för mig att de har missat att jag står i kö och är på plats på vårdcentralen. Då jag väntat ca 15 minuter efter min besökstid frågar jag en sjuksköterska som irrar förbi i all hast. - Vet du när det är min tur? Hon kollar skeptiskt på mig, frågar om namn och försvinner sedan i ca fem minuter till. De har missat mig, konstaterar hon då hon väl släpat sig tillbaka till väntrummet där jag fortfarande just väntar. Jag blir sittande i någon minut till. Framför mig gläntar nu en dörr, den öppnas mycket sakta. Plötsligt sticker Johan ut huvudet, tittar på mig och ler. Han viskar - Jag överlevde. 
Jag skrattar för fullt då sjuksköterskan ropar mitt namn, äntligen dags för min spruta. 
Själva ingreppet går fort, väldigt fort. Jag hinner inte ens med att säga att jag är vänsterhänt innan sprutan sitter i min vänstra arm. Klart! Jaha, då var det gjort. Glad och ganska upprymd traskar jag, med lite inslag av glädjeskutt i stegen mot skolan (dessa skutt är omedvetna, något jag ofta gör om jag är på gott humör. Sprallig och glad). 

Såhär i efterhand kan jag tänka att det inte är så hemskt ändå att gå till vårdcentralen. Detta mina vänner var läxa nummer fyra. Ge allt en chans. Nu ska jag snart röra mig mot skolan och dagens lektion i kommunikation. Mot en fantastiks dag!