Bara Barfotabarn

Oj, vilken helg jag haft! Jag har nog inte fått så mycket roligheter uträttat på en ynka helg någon gång förr (detta trots en envis förkylning med nästäppa och rethosta i kroppen). Jag tror vi hann med allt på listan förutom besök på fjärilshuset och moderna museet. Bör dock tilläggas att envishet inte alltid är en dygd, i alla fall inte i detta fall. Kroppen värker och jag känner mig skröplig som den lila tanten på T-banan vars rullator och kropp nästintill välte ikull vid inbromsningen till Hötorgets-station nu i helgen.

En annan sak värt att tillägga, mer en personlig uppmaning till mig själv... Bli inte gammal i Stockholm!!!
De gamla har, enligt min mening ingen rimlig chans att hinna med i den starka pulsen och det hektiska tempot som råder här i storstan. Detta gäller självfallet inte alla, nog finns det diverse äldre människor med ruter i och en hel massa krut. De matar duvorna i det fuktiga, sunkiga klimatet och råa luften nere i tunnelbanan och de som själva släpar upp sina tunga bördor för de många långa trappstegen i underjorden som leder upp till friheten och himlen...
Imponerande!

Denna helg har jag sett mycket skit, både bildligt och ordagrant.
Jag menar, det finns ju faktiskt toaletter även här i Stockholm men man kanske inte kan begära mer då man spatserar malmskillnadsgatan fram. Vad vet jag!? 
Jag knyter min näve och hytter till alla de slarviga och likgiltiga hundägare som inte plockar upp efter sina hårbollar till hundar. Söderanda i alla ära men om jag fick bestämma vad söderandan skulle innefatta så står i alla fall detta högt upp på listan!

Helgen har inte bara visat Stockholm och dess invånare från sina dåliga sidor. Tvärt om!
Jag har sett många fina saker och företeelser också. Bland annat något som kallas civilkurage. 
En eloge till de små flickorna som trängde ihop sig på bussen för att lämna plats till den gamla damen med de svaga knäna. Beröm även till den unga kvinnan som stannade upp i tunnelbanans trappa för att erbjuda sin hjälp till åldringen som kämpade med sin rullväska. Sist men inte minst går min tanke till killen som vågade brista ut i sång mitt där på den fullpackade tunnelbanevagnen. Visst var han lite speciell och tonerna som kom ur hans strupe inte den vackraste skönsång man någonsin lyssnat till, men dock! Hans, (ska vi kalla det mod?), att sjunga och bjuda på sina ”sköna moves” inför alla dessa främlingar gav så mycket glädje och energi.
Det var upplyftande och uppiggande! Det var få av passagerarna i vagnen som inte drog på smilbanden.
I ett kort svunnet ögonblick sänktes människors murar, (de murar som består av ”sköt du ditt” och ”bry dig inte om andra”) främlingars blickar möttes. Detta minst sagt intensiva ögonblick och denna härliga upplevelse resulterade i att kortvariga band uppstod mellan passagerarna i vagnen, blickar om samförstånd, delat glädje och inte minst humor låg i luften. För en kort stund suddades alla hårda attityder och regler bort, för en kost stund stod tiden stilla…
Jag fick se en glimt av hur världen skulle kunna se ut om det inte vore för samhällets osynliga regler, människors högdragenhet och stolthet…  

Det värmer att se att man inte är ensam i den stora kalla världen, det finns faktiskt människor som bryr sig och som faktiskt vågar visa det.  Jag känner mig nöjd, glad och som en lite bättre människa efter denna helg och efter att ha bevittnat allt detta. Jag erbjöd själv min plats på bussen till en äldre dam nu i helgen, synd bara att inte alla uppskattar det! ;)
Så kan det gå, det är inte alla som trivs med att åldras antar jag.

Jag kommer trots detta mindre farmgångsrika försök till vänlighet och ödmjukhet fortsätta min strävan efter att vara en bra medmänniska vandrandes på denna jord.