Regn, offerkofta, whiplash och värme.
Regnet smattrar mot de dragiga fönsterrutorna i den trångbodda lilla ettan i Kaverös. Ett dunkelt ljus sipprar in bakom persiennerna och lämnar efter sig en känsla av tomhet. Göteborg känns ruggigt, mörkt och kallt idag och jag har ingen lust alls att lämna min varma bädd. Jag drar täcket lite tätare kring kroppen och funderar över min dag. Den kan egentligen bli hur bra som helst, men jag vet inte om jag vill det. Idag kanske det ät tillåtet att ha den stickandes och klibbiga offerkoftan på sig!? Mina känslor och tankar är återigen whiplashbetonade och jag vet varken ut eller in. Jag förundras över att mitt hjärta kan slå så hårt och så fort som av ljusets hastighet, tänk att någon kan framkalla så många känslor hos lilla mig. Skratta eller gråta? Allt är ju så bra just nu, nästan för bra. Kanske är det därför min förvirring är så total, kan livet verkligen vara så här fint!?
Jag har precis satt på vattenkokaren. Lite lingon och blåbärste ska nog kunna råda bot på denna situation. Innan en rykande het kopp te avnjuts lägger jag mig på madrassen igen, rätt upp och ner, helt utsträckt. Jag ligger där och bara känner. Känner min andning, pulsen och hela min varma kropp. Tänk så underligt och vackert livet kan vara ändå...
Tänk att lite enkelt spårvagnsklotter kan ge så mycket glädje och värme... 
Skans Krona
Denna låt är en favorit, såhär kan det verkligen kännas ibland...
åh! var glad jag blir av att läsa det här! du skriver så fint :)
jag förstår precis hur du känner tror jag! är lite i samma sits. man ställer sig frågan, kan det verkligen vara såhär fint? och är galet förvirrad. haha åh, livet är bra konstigt men härligt. hoppas allt går bra :) kram!
