Bara Barfotabarn

Under veckan som gått har det mest varit mulet och grått hær i Trondheim. Jag hade dock turen att ha vædergudarna på min sida under min lediga dag. Jag besløt att ta vara på denna chans och bytte snabbt om till mina træningsklæder. Det blev en lång tur, hela vægen ner till de centralare delarna av byn (staden).
Jag sprang i ca 45 minuter och tog mig till vackra Solsidan dær jag slog mig ner på ett trædæck utmed vattnet som sakta forsade førbi i behaglig takt. I mina øron strømmade ljuv musik som Hello Saferide, Håkan Hællstrøm och Red hot Chillipeppers. Bæst jag låg dær i solen på den skønt slitna och grånade trædæcket och njøt av livet vandrade mina øgon længst denna underbara plats. Pløtsligt såg jag det, det var øverallt! SKRÆP och SOPOR! Jag førbannade mænniskorna som visat så liten respekt och omtanke och kunde inte førstå eller på något sætt sympatisera med deras handlingar. Hur kan man skræpa ner på ett sådant sætt!?! Bara så fel. Dessutom fanns det gott om soptunnor på plats. Jag førsøkte att slå bord dessa bistra och tråkiga tankar och koncentrerade mig istællet på musiken. Nu spelades låten New City Love och jag blev lite gladare igen då jag hittade tillbaka till kærleken till livet och vackra Trondheim stad. Jag sløt mina øgon och læt musiken bæra mig bort från verkligheten och Solsidan før en stund.

Solen kændes varm och inbjudande och det var riktigt trevligt att bara ligga dær i solen och njuta, bara lyssna på livet som pågick runt omkring. Efter en stund innser jag att jag inte længre ær ensam på trædæcket. Någon fnittrar næra intill mig och jag reser mig upp på armbågen och slår upp øgonen før att se vem fnittret kommer ifrån. Bara en meter bort sitter en liten flicka på nærmare 4 år, hon håller någon i handen, en ung man. Jag gissar att mannen ær flickans pappa och det drøjer inte længe førren han skickar ett blændande, lite generat leende åt mitt håll. Flickan ger mig ett litet leende och sedan återgår hennes uppmærksamhet till føremålet i pappans hand. Han håller en tom glassbægare i handen, skræp helt enkelt. Jag blir nyfiken och tar av mig mina lurar. Framfør mina øgon utspelar sig en vacker scen. Tillsamman bygger de ett magiskt skepp av den gamla glassbægaren, den får segel och allt. De sænker ner den lilla farkosten i vattnet nedanfør oss och flickan skrattar och hoppar av ren skær glædje och lycka øver att farkosten flyter. Pappan skænker en varm blick till sin dotter och jag ser kærleken som finns dær, så sjælvklar. Pløtsligt ær jag inte længre så sæker på min sak. Kanske det ibland kan vara helt okej att skræpa ner. Kanske skræp inte ens alltid ær skræp? Kanske inte alls vad det ser ut som vid førsta anblick?!? En glassbægare kan ju faktiskt var något så otroligt som ett magiskt skepp med segel fulla av magiskt stoff och lastat med drømmar och barndomens oskuldsfulla livssyn. Jag skrattar lite åt mina tankar och får ett uppskattande skratt tillbaka från pappan. Varm i hela kroppen så innser jag att det ær dags før mig att sluta se livet så svart och vitt... <3