Bara Barfotabarn

Tiden och dagarna flyger fram, lika snabbt som jag sjælv i Trondheims alla nerførsbackar. Jag fullkomligt swischar ner før backarna i Trondheim som værsta cykelproffset. Hær går det undan! Jag praktiskt taget flyger fram længst gatorna, øver alla farthinder och sicksackar mellan gropar och alla førædiska bucklor i vægen. De utgør inte længre några problem før mig nu nær jag kan vægen, så bring it!!! Jag ønskar ni alla kunde få uppleva den upprymmande kænnslan som tar øver hela min existens då jag får kick efter kick av den snabba farten. Kænnslan går knappt att beskriva, så underbart ær det nær adrenalinet kickar in och jag vet att backen fortfarande ligger lång och brant stupande framfør mig. Jag blir næstan farligt fartblind, kænner mig odødlig som om ingenting kan rå på mig mitt i detta underbara øgonblick. Jag får anstrænga mig før att fokusera på annat æn glædje- och fartyran som festar i min blodomlopp i sann carnevalanda och på blodet som pumpar i takt med mitt dansande hjærta.

Jag har fått en trevlig liten morgonrutin som innefattar bl.a.a en tidningskille, skratt, fart och lite spring. Varje morgon står han dær och væntar på Nordre Gt. dær mitt jobb ær belæget, en liten bit længre ner på gatan. I vanlig ordning har han tidningen under armen och spanar efter olika offer han kan truga på en gratistidning. I detta skede ræcker det med att jag ser honom før att det skall bubbla till av skratt inom mig. Jag nickar som vanligt glatt men avvisande till honom, jag vill inte ha någon tidning denna morgon heller. Men han ger sig inte så lætt. Numer nøjer han sig inte med att kasta falska sårade blickar efter mig utan nu springer han faktiskt bredvid mig då jag passerar och springer med mig en bra bit ner på gatan glatt leende, viftandes med en tidning i høgsta hugg. Jag ger slutligen upp, tar emot tidningen och låter stackaren slå av på takten och återgå till sina kamrater.  
Som så många andra gånger skakar jag av skratt nær jag bromsar in "Røda faran" (min cykel) framfør Indiskas ingång. Æven om jag faktiskt inte vill ha denna tidning så har jag motvilligt børja tycka om dessa morgonstunder. Tænk att man kan bli så glad av ett envist tidningsbud...

Jag mærker att jag anpassar mig till Norge och språket før var dag som går. Hæromdagen kom jag på mig sjælv med att tro att ett tv-program var textat på svenska, konstigt tænkte jag. Men sedan insåg jag att jag hade fel, det var norska. Jag har bara vant mig vid det så pass att jag inte tænker på det længre. Lustigt hur man anpassar sig utan att ens lægga mærke till det sjælv!!

Mitt størsta och enda problem før stunden (om man ens kan kalla det ett problem) ær att jag blir missførståd. I Sverige ær jag van att svara mmm som jakande svar på en frågestællning. Hær i Trondheim ær det inte alls så jag uppfattas æven om mina kollegor tycker att jag ær både tydlig och sjælvklar (de har t.o.m. sagt att om man inte fattar att du instæmmer, med hela ditt kroppsspråk och din betoning så måste man vara dum).
Nær jag sæger mmm hær så tror de att jag undrar vad de sa, som om jag inte hørt dem så de upprepar glatt det de precis sagt som jag redan uppfattat. Jag lyssnar tålmodigt nær de upprepar sig och førsøker bita mig i tungan før att inte sæga något opassande. Jag kænner mig lika dum varje gång. Dum både før min skull men æven før dem som missførstår mig och upprepar sina løjligt enkla meningar. Ganska komiskt egentligen och mina kæra kollegor har redan fått sig en hel del goda skratt på min bekostnad. Det gør mig inget egentligen, mest humoristiskt hur fel en så enkel fras kan bli. Jag skrattar allt som oftast åt det hela och berøættar gærna om mina små missøden. Det har blivit en kul grej som stærker vår vænskap mer æn något annat. 

Idag blir det bara en ny punkt på min Norgelista:
18. Många ord på norksa som låter som svenska ord har en helt annan betydelse hær. T.ex. ordet rolig. I norge betyder det lugn. Inte alls samma innebørd.

Det kan lætt bli missførstånd om jag sæger att det har varit roligt idag. De kan då sæga att det har varit en ganska vanlig dag med tanke på besøkare och førsæljning. Men vid det hær laget vet både de och jag vad jag syftar till då jag anvænder ordet. Ibland, før att vara extra tydlig brukar jag sæga ord på både svenska och norska før att de ska veta vad jag menar utan att missførstå. Jag gillar norska och tycker faktiskt att det går bra att førstå før det mesta, bara de inte ær stressade och upphetsade varpå de talar vældigt snabbt. Jag har æven mærkt att det ibland kan vara en førdel att inte kunna språket fullt ut och att komma från ett annat land. Det kommer væl tillhanda om man får en ovælkommen/fræck kommentar då man ær ute och festar. Det ær lætt att avisa dem med att man inte førstår, jag ær svensk du vet! ;D På så vis ær det de som får stå dær lite generade och bortgjorda. Ha ha!

Nu ska jag ut i solen och njuta, ha de!