Plåster...
Som att rycka ett plåster, utan omsvep. Direkt, snabbt och effektivt! Visst bränner det som satan efteråt men kanske gör det mindre ont i slutändan än om man skulle dra ut på det hela?...
Att långsamt plåga sig själv tills huden svider, blir röd och irriterad är kanske inte det smartaste allternativet, men vad gör man om just precis det är allt man vill göra?...
Dags att rycka upp mig och sluta tortera mitt arma lilla hjärta och bara ta mig ur det. Någonstans i bakhuvdet ekar frågorna:
Var det värt det?
Why did I even bother?...
(som svar på frågorna ovan så ja, jag tror det. Kanske... Alltid lär man sig något och jag hoppas att nästa gång jag ställer mig dessa frågor så blir svaret ett starkt, rungande och otvetydigt JA. Ge det lite tid så kommer jag dit. Det tror jag.)
Efter regn kommer solsken sägs det, men hur är det med snö?
Dets sägs även att tiden läker alla sår. Kanske är det sant men hur är det med misshandel? Sätter det inte alltid ett spår hos offret? Ett spår hos offret som sedan kommer präglas av händelsen resten av livet?
Det är svårt det där med kärlek, hur ska man veta?
Vad jag vet är detta:
Hellre har jag ett stort hjärta, vågar känna, tycka om, beröra andras hjärtan och öppna mitt eget med risk att bli besviken, än att inte känna någonting alls.
Det skulle inte vara att leva.
Men men, som det starka barfotabarn jag är reser jag mig igen, hann inte ens falla ordentligt denna gång. En liten knuff och lite vingel i sidled men det är allt. Jag har ju för fasen fotbollsvader!!!
Om jag tänker efter var det här ändå det bästa som kunde hända, egentligen. Jag har ju tackat ja till jobbet i Stavanger (Wihooo!!! Yajieee!! XD ) och kommer innom en snar framtid att flytta dit och då kan jag ju inte ha mitt hjärta fladdrandes iväg till Trondheim (inte mer än det redan gör för all fina vänner och kollegor).
Nej, nog om det. Kärleken får vänta. Jag har en ny strategi, from now on I'm Icewoman!
Egentligen är det en meningslös strategi och inerst inne så jag vet redan att det kommer misslyckas. Mitt hjärta är för stort och varmt och jag har allt för lätt att tycka om andra människor omkring mig. Men saken är den, jag tycker om att tycka om folk så jag fortsätter nog med det, i alla fall ett tag till...
Tackar gud för att han (eller vem det än må vara) försett mig med en så stor dos av positivitet, energi, jävlaranamma och levnadsglädje. Ibland är det skönt att bara kunna fälla någon tår och sedan kunna ta allt med en klackspark.
♥ Självklart också STORT tack till underbaraste Saran som fanns där för mig i natt, du är en sann vän och dig släpper jag aldrig! ♥
Dags att skruva på smilbanden och ge mig av mot bussen, här ska krängas varor!
