Big and chunky...
Rubriken syftar inte till mig men när jag ändå ä inne på det så känner jag mig riktigt nöjd. Jag och Maren orkade släpa oss hela 8 km runt i skidspåren. Inte illa för en första gång. Jag vet att både mamma och min kära farfar (som säkert nu i denna stund ligger på ett fluffigt rosa moln med sin röda toppluva på sne så att öronen kikar fram) är stolta. Jag kämpade tappert vill jag lova! På visssa ställen försvann nämligen spåren och för mig betyder det att det spårar ur. P.g.a. mina fotbollskadade knän har jag svårt att bromsa och att svänga. Inte optimalt som ni säkert förstår, men det gick ändå över förväntan. Jag hade aldrig trott att jag skulle klara mig så pass bra som ja ändå gjorde. Redan då vi såg skidspårens start, precis vid värsta mounteverestbacken var jag redo att ge upp. Men på något sätt tog jag mig ändå upp och jag kunde inte tro mina egna ögon när jag väl kom över krönet och det så smått började plana ut. Jag tror att det gick så pass bra tack vare mina fina skidpartners Maren och Jan, tack till er för att ni peppade och hade tålamod och för att ni visade mig denna underbara plats. Bymarka! Hit ska jag absolut igen! Dagen till ära hade jag mitt bästa humör och med vilja och entusiasm så kommer man långt. 8 KM faktiskt. Ha ha! Sjukt nöjd!
Nu ska jag möta upp en norbagge vid bussen och laga mat så ni kan passa på att roa er med ett helt galet härligt klipp från Youtube som min fina vän Lovisa länkat på facebook. Så nice! Enjoy!
