Bara Barfotabarn

Oj, oj, oj! Var ska jag börja!?! Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg här och det är en hel massa saker som hänt sedan sist. Det första, kanske mest uppenbara är att jag ÄNTLIGEN har fått internet till min egen dator. Som ni ser skriver jag med svenska bokstäver igen. :D Wiiieee!!! Inte en dag för sent enligt min mening!

Min vecka har annars varit fylld av hårt (men fantastiskt kul) arbete med stora omläggningar i butiken, massor av träning (med stora innslag trotts mot det Trondheimska vädret), kompismys, långa samtal, vin, dans och utekvällar. Med andra ord, en riktigt bra vecka! :D  

I lördags var jag med om en lite omtummlande händelse när jag var på väg till jobbet. Jag tog som vanligt "Röda Faran" för att slippa promenera den långa vägen ner till byn från Angelltröa. Pigg och glad njöt jag av solens strålar och det kändes som en fin dag. Den kännslan bestod tyvärr inte så länge, bara fram till nästa korsning. Jag såg mig som vanligt  om innan jag tog fart över vägen. I ögonvrån såg jag en bil som kom glidandes upp på min sida. Då föraren i bilen inte visade några som helst tecken på att svänga, ingen blinkers eller inbromsning av farten fortsatte även jag min färd frammåt, över korsningen. Plötsligt ser jag hur mannen börjar svänga och jag innser att det här kommer aldrig att gå bra. Jag spänner hela kroppen och försöker på bråkdelen av en sekund räkna ut hur man får minst skador av att krocka med en stor tung plåtbit till minibuss. Vad som helst men inte huvudet hinner jag tänka. Jag står på bromsen med all kraft jag kan uppmana och får ner hastigheten en hel del innan jag kastas rakt in i sidan av bilen. KRASCH!!!

Jag ligger plötsligt omtöcknad och lite mör på den hårda asfalten. Jag har klarat mig!!! Jackan är lerig och jag har lite skrubbsår på ena armbågen men det är allt (konstigt att man kollar hur det gått med alla saker innan men reflekterar över sig själv och sin kropp!?). Som ett mirakel, tänk att det inte blev värre! Jag tackar gud att jag innsåg vad som var på väg att ske så att jag hann bromsa in. Annars hade jag hamnat mitt framför bilen och blivit påkörd från sidan, krockat med bilens front. En kortvuxen man med sura bruna ögen, föraren av minibussen stannar sin fula, något rostiga bil och kommer motvilligt ut för att se till mig. Jag funderar över vilket ursprung han har, Peru kanske? När han ser att jag rest mig upp av egen kraft skyndar han sig tillbaka in i förarsätet och åker sin väg. Vilket kräk!!! Jag försöker att inte vara fördomsfull men ibland kan man bara inte hjälpa det. Jag kunde inte låta bli att undra om mannen i fråga saknade både sammvete och ett riktigt körkort. Kanske han rent av precis fått sitt körtkort i morgonenes flingpaket!!!! Gah!! Hur som helst, glad över att leva, över att jackan och "Röda Faran" klarat sig rätar jag tillbaka sadeln som vridigt sig i en konstig vinkel varpå jag hoppar upp på cykeln igen och susar vidare (aningen chockad och lite skakis) ner mot byn och dagens arbetspass på Indiska. 

Jag har trotts den usla starten på dagen en riktig toppendag på jobbet. Jag tar mig tid och pratar med alla kunder och önskar trevlig helg (god helg) till både höger och vänster. Det tycks bara vara härlia fina människor i butiken idag, många som behöver hjälp och blir överlyckliga när de faktiskt får den. När arbetspasset går mot sitt slut känner jag mig som en bra människa igen efter att ha hjälpt små söta osäkra damer hela dagen lång. Lappen där vi noterar ner merförsäljning är totallt fullklottrad likaväl papperet där vi för ner antalet dialoger med kunder. Ett bra dagsverke! Med ett leende på läpparna låser jag upp "Röda Faran". När jag fammlar i väskan efter nycklarna nuddar mina händer något klibbigt och kallt. Jag kollar ner i väskan för at se vad det är. Där ligger mitt "efter-arbetet-äpple" totalt krossat och söndermosat efter morgonens bilkrock. Tanken slår mig, det där kunde ha varit mitt huvud... Kanske det är dags att skaffa en cykelhjälm? Även om man själv är försiktig och uppmärksam i trafiken så finns det faktiskt andra plåthuvuden som inte är det...       

Hur som helst, trotts bilkrock, skrubbsår (och nu även framkommande blåmärken) och allt så har livet omkring mig ett riktigt fint skimmer. Livet är härligt och jag känner mig lyckligare än jag gjort på länge. Jag tycker om mig själv och uppskattar alla vardagliga små saker och riktigt går in för att göra världen till en bättre plats både för mig själv och för andra. Det känns som att jag fått många männsikor att tycka lite bättre om livet denna helg och det känns fint. Tänk om alla kunde ha denna inställning till livet, vad fint det skulle vara...