Toviga vantar och magnetisk dragningskraft
.
.
.
Det är söndagskväll på Kirkegaten 34. Jag sitter uppkurrad i soffan med mystäcke och datorn i knät, bloggar och lyssnar på lugna pysmyslåtar från spellistan "flygande fluffiga får" på spotify.
.
För ca 1 timme sedan följde jag ett söthjärta, hand i hand, till bussen i ett kallt och något blåsigt Stavanger. Under våra fötter klapprade gatstenen högt och lämnade efter sig studsande ekoljud längs husfasaderna, där vi knatade de trånga små gatorna, tovig vante kramandes bar hand fram. Ovan våra huvuden tindrade vällindade grangirlanger och skänkte hopp och julglädje medan måsarna flög högt där uppe i det mörka kalla. De susade fram tyst och graciöst, som bärare av de allra hemligaste av hemligheter. Det önskades trevlig resa hem till Sverige, kysstes farväl och viskades ömt "gott nytt år" i ett varmt öra. Två kroppar med magnetisk dragningskraft som möttes och tvingades isär efter ett allt för kort avsked. Vinden ven och en buss's rödlysande baklyktor bleknade bort och försvann ur sikte. Min kind blossade och svalnade sakta medan din beröring och smekning låg kvar som en genomskinlig hinna utanpå min hud...
.
.
.
.
.
.
Lägenheten känns overkligt tom och kall efter en helg i kärleken och mysighetens tecken. Överallt finns små spår av tvåsamhet och doften av ett annat hjärtdjur dröjer sig fortfarande kvar i rummen, särskilt markant i sovrummskuddarna på sängens högra sida. Hur blev det såhär? Och hur ska det nu gå att andas, leva och må gott fram till den 3 januari då en del av mitt hjärta äntligen återvänder hem till Stavanger igen? Tur är väl det att en drös svenskgutter och vänner även de blir kvar här över både jul och nyår. Jag skänker en tacksam tanke och drömmer om en mysig julafton med grabbarna grabbs, svensk julmat, Kalle Anka och klappelek.
.
Även jag har tagit mig i kragen och bokat resa hem till Dalarna, familjen och mammas trygga famn. Den 6 januari bär det av, overkligt men sant. Jag kan i dagsläget inte ta in och greppa det hela, lika lite som jag kan ta in nuet, lugnet i lägenheten och tystnaden.
.
På handfatet i mitt lilla badrum står två tandborstar tätt tätt, kramas om och är nära nära. De minner mig om helgens alla fina stunder och jag svämmar över. Tänk vad fort man kan vänja sig vid att leva i tvåsamhet och dela igen...
.
.
.
// Josefin Piggelin Barfotabarn
.
.
.
.
Kommentarer
Postat av: Niklas Olofsson
Otroligt vackert skrivet, igen! Det blir bra att ses den 6 januari. Välkommen hem!
Trackback
