No more robot...
Jag sitter hemma i sängen med datorn i knät. En ganska sorglig syn. Ur datorns högtalare strömmar halvdeppig men ack så vacker musik av Melissa Horn, hon berör mig alltid djupt med sina fina bitar tagna direkt ur verkligheten. Runt mig ligger täcke och lakan skrynkliga och grå som vissna kronblad fallna från en en gång så fager blomma. I köket tornar ett diskberg upp sig och för tillfället liknar det väldigt vid isberget Titanic hade oturen att stöta på. Mitt hår är tovigt och ruffsigt och uppsatt i en slarvig knut på jässan. Merparten av håret har på något vis lyckats smita ur knuten och en stor hårslinga hänger uppkäftigt ner för mina ögon irriterar och stör. Även om hårslingan stör mig till vanett lyckas jag inte på något vis uppbåda orken att göra något åt den, den får bara hänga där den hänger.
Idag har jag virrat offerkoftan tätt kring kroppen och bara gett mig hän till deppen. Jag har en längre tid tappert försökt att hålla den på avstånd med min positiva inställning men nu byter jag strategi och bara släpper fram allt. Kanske det på så vis går över fortare. Ibland måste jag faktiskt låta mig vara lite nere och slippa vara just tapper, positiv, modig och stark. Idag ska jag tillåta mig att känna och bara vara i mig själv. Ibland kan det vara skönt att gråta lite stilla och släppa på alla spänningar. Klart jag är deppig, ledsen och aningen besviken. Det var ju inte såhär det skulle vara. Jag saknar mitt friska pigga jag och jag vill inte annat än få ordning på mitt liv. Det tufft att orka med alla bestyr inför flytten, särskilt nu när jag vissa dagar bara vill ligga platt i sängen sovandes och återhämtandes. Det värsta är att ständigt känna mig lurad av kjöttelfebern, att gång på gång tvingas möta besvikelsen och inse faktum att jag fortfarande inte är helt bra. Lurig sjukdom det här, frisk och pigg från stund til stund varpå det sedan vänder i all hast igen och orken slås ur en.
Igår var jag så säker på att ta mig till jobbet nästkommande morgon, jag kände mig så mycket bättre och det gick fint att jobba. Så blev det inte. Kroppen och kjörtelfebern ville annat. Natten har spenderats oroligt vridandes i sängen med huvudvärk, en varm kropp och huvudet fyllt av stress och frågor angående saker som måste ordnas. Allt jag vill för stunden är att känna någons armar runt mig, omfamnad i en trygg famn. Få tröstande ord viskade i örat om att allt kommer ordna sig. För det vet jag att det kommer, men det är lite för mycket för mitt lilla barfotabarnshjärta att hantera just nu. Jag kan känna att den där totala beslutsamheten och viljan av stål ligger precis framför mig, nästan innom räckhåll. Allt jag behöver göra är att sträcka lite, lite på mig så har jag den igen. Men just nu så vill jag inte, orkar inte. Idag ska jag låta mig vara en männsika av kött och blod och inte en fjärrstyrd robot...
Som tur är ska jag snart få skypa lite med min älskade mamma och då kommer allt genast kännas bättre. Tack för att du finns!
har Du brödrost? Love!
