Bara Barfotabarn

Hej alla underbara! Idag var jag äntligen åter på jobb och provade mina krafter lite försiktigt. Jag är fortfarande sjukskriven och ska inte börja kroppsarbeta ännu på ett tag men trots det fick jag en hel massa gjort i butiken. Hela shopfronten gjordes om av mig och Catrine, vi satte en helt ny struktur och jag och Monica krympte ihop salget/rean betydligt och hängde om ytterliggare två väggar. Snacka om att det var skönt att få lite nytt i butiken! Jag dukade även ett nytt bord uppe i etg 2 och hann se över lite småsaker inför morgondagen. Det kan inte beskrivas annat än UNDERBART att vara tillbaka bland alla mina fina kollegor och vänner igen. Som jag saknat dem och jobbet!

Det riktigt kliade i fingrarana och jag ville så mycket, ville vara överallt och göra om, fixa, trixa och finslipa. Som tur är känner mina vänner mig väl och påminde mig nu och då om (och smått tvingade mig) att ta små pauser och hindrade mig från att bära tunga föremål. Jag bör väl egentligen tacka för deras tvångsmässiga kontrollerande då detta säkerligen kommer få mig att bli helt frisk snabbare. Men det tar dock emot en del att inte få använda musklerna, särskilt efter det att min hyresvärdinna var innom butiken och berättade att två dagars sjukvaro då man ligger helt i ro innebär en förlust i muskelmassa på ca 20%. Herregud! Och ja, jag känner det redan! 

När klockan slog 15.00 stämplade jag ut för dagen och begav mig hem till Ingrid där en annons på Finn.no lades ut angående boendesöknad i Stavanger. Efter en massa skratt och villospår drog vi så småningom vidare ut och spiste pizza. Det blev min första restaurantpizza i Norge. Det kanske var på tiden efter ca ett halvår i detta land...? Oavsett så fick jag egentligen inte avnjuta en norsk pizza, inte helt iaf. Kökspersonalen hade hört att jag var svensk och presenterade min oslicade pizza med följande förklaring:

- Här är din pizza (ställde ner Ingrids pizza framför henne), den är uppskuren i bitar...
och här är din pizza (ställde ner min pizza framför mig), den är inte uppskuren... (Jag såg frågande på honom) 
- Ja, det är ju för att ni i Sverige inte brukar ha er pizza i bitar, ni skär själva. Vi hörde att du var svensk och vår kock är svensk så... Ja, en pizza på svenskt vis.
Det glittrade i hans ögon och han kopplade på sitt charmigaste leende medan han backade sakta från bordet. Jag lyckades stamma fram ett tack och sa något om att ja det stämmer och så lämnades jag och Ingrid ifred att avnjuta våra pizzor, Ingrid sin norska och jag min svenska varriant. Ingrid bara suckade, skakade på huvudet och skrattade. Josefin, det händer dig överallt. Killar! Ha ha.   

Strax före detta, innom loppet av en pizzabakning hade jag redan hunnit få ett telefonsamtal om boende och 6 sms. Dessvärre kan jag såhär i efterhand konstatera att det kanske inte var det smartaste att lägga ut en bild på mig själv i annonsen (jag valde bilden ni ser ovan för att jag tycker den visar att jag är en glad, trevlig och pålitlig tjej. Har jag så fel!?). Men vem vet, Thomas eller Ove från Rogaland kanske visar sig vara riktiga hunkar och kap att dejta eller kanske kan jag rent av bo sammen med någon av dem!? ;P

Jag hade efter någon timme redan över 58 personer som sett på min annons, det är många så jag hoppas på att finna ett bra boende snart. :D Tack för hjälpen min galna vän Ingrid (och tack så väldans för hjälpen med att lösa mitt flyttlassbestyr. tur för mig att jag har en vän vars pappa äger en flyttfirma!). Du är knasig, knäpp och helt underbar. Satan vad jag kommer sakna dig!!! 

Utöver de ovannämnda sakerna så lär jag mig norsk och Ingrid får lite av en djupdykning in i svenska språket. Nedan följer en galen dialog mellan mig och Ingrid under kvällen: 

 Men nog om denna underbart fantastiska och härliga dag. Nu väntar mer Ken Follet.

Natta!