Bara Barfotabarn

Orken pendlar upp och ner och febern är min ständiga följeslagare (även om jag håller den nere med hjälp av smertestillande). Den ena stunden känner jag mig helt som vanligt medan andra stunden blir jag utmattad och känner av värk i lederna enbart av att ha knatat några futtiga steg inne i lägenheten. Konstig sjukdom den här kyssesykan...

Vad som är mindre konstigt är att jag blir smått galen av att hålla mig i skinnet då jag som sagt, av och till känner mig helt som vanligt. Över en veckas tid har nu gått sedan jag blev sjukskriven och hela jag skriker av längtan att få komma tillbaka till jobbet igen. Oavsett min frustration och längtan så tar jag det fortfarande väldigt lungt om dagarna även om det är lite småbittert och surt. Jag vet ju dessutom att om jag börjar jobba igen och tar ut mig innan jag är helt bra igen så kan det hela bli en väldigt långdragen historia och jag kan dra på mig skador på mina inre organ så som t.ex. levern. Detta är ju något jag absolut inte vill så för min del återstå bara att gilla läget och som sagt, hålla mig i skinnet. 

Idag vågade jag mig i alla fall ut på en liten kort fotorunda här i Möllenberg (bara 119 st bilder ;)), det är något jag länge velat göra och nu äntligen blev det av! Det är ett så speciellt bostadsområde och jag fullkomligt älskar de nötta, slitna gammla husen och träden som kantar gatorna. När jag knatar runt på Möllenbergs gator är jag kär, kär i all vackerhet omkring mig. Hela området andas av liv och tidens tand är så påtaglig. Romantiker som jag är njuter jag i fulla drag av att spatsera alla små krokiga gator fram och tillbaka, upp och ner och fantisera om alla människoöden, alla passionerade möten, spirande kännslor och härligheter som kan ha tagit form just här. Bara tanken på hur underbart vackert det måste vara här om våren får mig att rysa av välbehag. Ibland är livet så fint att leva. Det som vore ultimat vid sånna här tillfällen, när man ser något så vackert att man nästan tappar andan och vill gråta av all skönhet vore att ha en käreste att dela allt detta fina med. Som tur var fann jag en liten vän under min vandring som slog mig följe större delen av min tur runt i Möllenberg. Kanske är det så att man aldrig är ensam om man inte vill, aldrig helt i alla fall...  

Bilder på fantastiska Möllenberg kommer när orken är tillbaka, just nu är jag i en av mina svackor och känner mig helt slut och orkeslös. Nu ska jag nog faktiskt ta mig en smertestillande och en liten blund på soffan innan Maren kommer hem i sällskap av Ingrid efter deras avslutade arbetspass på Indiska. Mina ögonlock är tunga och kroppen likaså. In i drömmens förtjusande värld...