En allergikers bekännelser
Ja, då var man ensam hemma på Lingonstigen 3 igen då. Mamma är på jobbet, Julia på körskolan och Karro har tagit sitt pick och pack och dragit ner till pöjken i Bergkvara. Kvar hemma är jag, min allergi och 2 sömndruckna myskatter. Jag har slappat i soffan en bra stund och sett på film, orkar inte mycket mer i det skick jag befinner mig i. Allergi kan verkligen slå ut en totalt och överösa en med trötthet. Men i vanlig ordning med mig så finns knappast tid att varken sura eller slöa. Jag har ju en lägenhet att snart flytta in i och det kräver vissa företaganden från min sida. Jag packar, packar om, packar upp, packar väck... Det tycks aldrig ta slut. Dessutom har pappa bett om hjälp att medverka på en gårdsloppis till helgen så saker att göra, det finns det gott om. Det som får mig att fortsätta kampen mot alla kartonger, pryttlar och prylar är som sagt tanken på det nya boendet och den kommande återföreningen med mina underbara dekobrudar i Leksand nästa torsdag. Som jag längtar!!!
Längtan efter finbrudarna blev knappast mindre efter att ha läst alla fina avskeds-/betygs-lappar från min examensjobbsredovisnning. Jag fann hela det härliga kuvertet i bokhyllan för ca 1 timme sedan och jag kunde inte stå emot frestelsen att öppna det och läsa. Kuvertet, lapparna och orden som kom flödande mot mig med värme och kärlek tog mig med på en resa in i minneslunden. Tänk att så många fina människor skrivit alla dessa vackra orden till mig, om mig! Där i Leksand fann jag mig själv och så otroligt mycket mer. Inga ord räcker till och inget kan riktigt mätas med alla känslor från den tiden. Jag har aldrig varit mer levande än då, på gott och ont.
Jag har fortfarande kontakt med många av dessa underbara människor och det är dagar som denna, då minnena tar mig tillbaka som jag undrar, gjorde jag rätt val?! Hur skulle mitt liv se ut idag om jag stannat i Sverige? Jag gissar att dessa tankar är helt naturliga att ha och helt sunda, så länge jag inte ångrar. Och ångrar ja, det kan jag försäkra er om att jag inte gör. Mitt Norgeäventyr har varit och är helt fantastiskt, spektakulärt, underbart, enormt! Dessutom, som ett levande bevis på att riktig vänskap består oavsett avstånd så möter jag nu guldkärnan av alla dekos på torsdag. För att bränna bort sista lilla tvivel så går tankarna till alla fina människor jag kommit i kontakt med sedan jag inledde mitt nya liv i Norge, ni kommer väl ihåg....
Ingrid: min galna teaterapa till kompis. Tjejen som stöttar och hjälper de svaga, bekämpar orättvisor, gestikulerar överdrivet härligt, bryr sig alldeles lagom för mycket (precis som jag) miljövännen och min sex/förhållandekonsulent med förkärlek för sushi. Maren: Min coola, omtänksamma, tallangfulla och varmhjärtade längdskidskompis och kyssesykevårdare. Tiden på pensionat "Maren och Jan", de äventyrliga bilturerna, spelningar och glada, fina matstunder som får smilbanden att dansa vid tanken på dem. Idag bor Maren i Oslo och har precis börjat jobba som arkitekt efter flera års studier. Jan: Marens andra hälft. Världens snällaste kille med härlig humor och mot mig syskonretande tendenser. En hejare på att tillaga lax, att slappa i soffan samt att mata guldfiskar. Maya: Sötnosen med den ännu sötare sonen Ollis. Glad, bubblig, sprudlande, varm, snäll, omtänksam, skrattig ja massor av fina kvaliteter och egenskaper. Catrine: min fina chef och vän med tindrande ögon och omtänksamhet som få. Även hon varm, glad, stöttande, hjälpsam och med en härlig humor.
Detta är några av de finaste guldkornen från tiden i Trondheim, även om fler finns. För att inte tala om alla finingar jag mött i Stavanger men jag kan ju inte sitta här och rabbla på i en evighet. Kontentan av vad jag vill ha sagt är att min Norgeresa har fört många fina människor in i mitt liv som jag förmodligen aldrig skulle ha haft förmånen att lära känna om jag stannat i Sverige. Människor av denna höga kvalite kan man knappast ångra att man mött. Eller hur!?!
Nu åter till bottenvåningen där fler kartonger väntar på att inspekteras, tömmas och packas om. Ge mig styrka! //
Josefin Barfotabarn
Längtan efter finbrudarna blev knappast mindre efter att ha läst alla fina avskeds-/betygs-lappar från min examensjobbsredovisnning. Jag fann hela det härliga kuvertet i bokhyllan för ca 1 timme sedan och jag kunde inte stå emot frestelsen att öppna det och läsa. Kuvertet, lapparna och orden som kom flödande mot mig med värme och kärlek tog mig med på en resa in i minneslunden. Tänk att så många fina människor skrivit alla dessa vackra orden till mig, om mig! Där i Leksand fann jag mig själv och så otroligt mycket mer. Inga ord räcker till och inget kan riktigt mätas med alla känslor från den tiden. Jag har aldrig varit mer levande än då, på gott och ont.
Jag har fortfarande kontakt med många av dessa underbara människor och det är dagar som denna, då minnena tar mig tillbaka som jag undrar, gjorde jag rätt val?! Hur skulle mitt liv se ut idag om jag stannat i Sverige? Jag gissar att dessa tankar är helt naturliga att ha och helt sunda, så länge jag inte ångrar. Och ångrar ja, det kan jag försäkra er om att jag inte gör. Mitt Norgeäventyr har varit och är helt fantastiskt, spektakulärt, underbart, enormt! Dessutom, som ett levande bevis på att riktig vänskap består oavsett avstånd så möter jag nu guldkärnan av alla dekos på torsdag. För att bränna bort sista lilla tvivel så går tankarna till alla fina människor jag kommit i kontakt med sedan jag inledde mitt nya liv i Norge, ni kommer väl ihåg....
Ingrid: min galna teaterapa till kompis. Tjejen som stöttar och hjälper de svaga, bekämpar orättvisor, gestikulerar överdrivet härligt, bryr sig alldeles lagom för mycket (precis som jag) miljövännen och min sex/förhållandekonsulent med förkärlek för sushi. Maren: Min coola, omtänksamma, tallangfulla och varmhjärtade längdskidskompis och kyssesykevårdare. Tiden på pensionat "Maren och Jan", de äventyrliga bilturerna, spelningar och glada, fina matstunder som får smilbanden att dansa vid tanken på dem. Idag bor Maren i Oslo och har precis börjat jobba som arkitekt efter flera års studier. Jan: Marens andra hälft. Världens snällaste kille med härlig humor och mot mig syskonretande tendenser. En hejare på att tillaga lax, att slappa i soffan samt att mata guldfiskar. Maya: Sötnosen med den ännu sötare sonen Ollis. Glad, bubblig, sprudlande, varm, snäll, omtänksam, skrattig ja massor av fina kvaliteter och egenskaper. Catrine: min fina chef och vän med tindrande ögon och omtänksamhet som få. Även hon varm, glad, stöttande, hjälpsam och med en härlig humor.
Detta är några av de finaste guldkornen från tiden i Trondheim, även om fler finns. För att inte tala om alla finingar jag mött i Stavanger men jag kan ju inte sitta här och rabbla på i en evighet. Kontentan av vad jag vill ha sagt är att min Norgeresa har fört många fina människor in i mitt liv som jag förmodligen aldrig skulle ha haft förmånen att lära känna om jag stannat i Sverige. Människor av denna höga kvalite kan man knappast ångra att man mött. Eller hur!?!
Nu åter till bottenvåningen där fler kartonger väntar på att inspekteras, tömmas och packas om. Ge mig styrka! //
Josefin Barfotabarn
Kommentarer
Trackback
