Bara Barfotabarn

Visst kan livet vara märkligt, konstigt och fyllt av mixade känslor ibland, fyllt med toppar och dalar. Det är just där jag befinner mig nu, mitt ibland topparna och dalarna. Egentligen är allt fint, superbra och härligt men... Snart får jag flytta in i en egen lägenhet efter ca 3 års kringflackande vilket bara det i sig ska bli helt enormt skönt. Igår spenderades dessutom kvällen med en hel hög godingar från Hedemora. Jag och John buggade loss och livet var rusigt, lätt och fyllt av glädje. Men just idag känner jag mig liten och skör. Kontrasten är total. Som ett litet skrämt och ensamt knytt tagen direkt ur Tove Janssons glittrande men ibland så vemodiga fantasivärld. Det är så mycket som händer omkring mig som gör mig orolig, rastlös och sorgsen. Mycket ska falla på plats, mycket händer och mycket måste hända. Ibland kan man vilja så mycket men samtidigt inse att man inte kan räcka till. Man kan heller inte alltid hjälpa andra hur mycket man än vill. Vissa svårigheter måste man ta sig ur på egen hand och då får man gott bara stå där, hålla tummarna och hejja på från läktaren.

Kan hända beror denna lilla nedsvacka på att jag faktiskt kan tillåta mig att bara vara i mig själv, slappna av, släppa ner garden och bara känna? Det är en av nackdelarna med livet i kollektiv, ensamtid är det snålt med för att inte tala om de där totala "gå-in-i-mig-själv-kvällarna". Jag försöker ge mig själv tid och andrum samtidigt som jag försöker fly tankarna genom att slå ihjäl tiden med andra i min närhet. Just i kväll kunde jag inte fly. Mamma är ute och dansar, pappa är med sin kärlek, Karro är fortfarande hos Viktor och Julia är hos en kompis. Så nu sitter jag här framför datorn i min ensamhet och låter alla känslor svalla över mig. Det kan nog vara bra att bara ge efter ibland och låta det komma. Blicken är suddig, kinderna våta. I bakgrunden spelar lugn musik från min spotifyspellista. Den vaggar, tröstar och berör. Har ni föresten någon gång tänkt på hur många låtar som speglar och berättar om kärlek, förlust och hjärtesorg? Många är dem! Eller har ni någon gång befunnit er mitt i en mängd av människor men ändå kännt er så totalt felplacerade och ensamma? Det är inte alltid lätt att bli förståd, särskilt när man själv inte riktigt vet helt vad man känner och varför.   

Oavsett toppar och dalar, visst är det tur att även dagar som denna finns. Annars skulle man inte heller uppskatta de där luftigt lätta och ljuvliga solskensdagarna. 



//Knyttet Josefin

---