Brandlarm, höftsmällar och tokerier
Det är torsdagskväll/natt och jag har ett nytt blåmärke på höften och en stor bula mitt i pannan. Men hey, vem bryr sig!? Livet är fint och helgen står utanför dörren, ja rent av på tröskeln och knackar på. Skönt att veta att jag numer jobbar med en olyckskorp i Stavanger, jag är inte längre ensam. Sen att mina små, ska vi kalla dem "olyckor" (!?) uppkommer främst av att jag blir för ivrig och vill allt för mycket, för fort i motsatts till kollegan Trine som sedan barnsben haft ett smeknamn som syftar till hennes olycksdrabbade tillstånd, det är en annan sak. 
Precis som jag så har denna lilla olyckskorp en kropp som tenderar att direkt vid minsa lilla stöt/knuff/nyp transformerar till de blåare registren på färgpaletten. I onsdags gick Trine rakt på ett metallspjut på en gondol. Ett klassiskt misstag. Man börjar svänga allt för tidigt och det slutar allt som oftast mindre bra, med en höft eller arm rakt in i sidan av en golvgondol. Bara några minuter senare var det min tur, samma missbedömning, samma hörn men ny höft. Min höft. :P Som vi skrattade Trine och jag. Jag passade självfallet på att lära Trine det fina svenska ordspråket "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Något som fick oss att vrida oss av skratt. Så nu har jag fört detta brukbara och praktiska ordspråk vidare till 2 norskor, först Ingrid och nu alltså Trine. Ha ha! Det kanske säger mer om mig och vilka vänner jag omger mig med än med norskor i allmänhet. Hur som helst så känns det oerhört fint att redan ha funnit en vän och kollega jag kan skratta så galet härligt med. 
Men för all del, tro inte att det var färdigt med det. Nejdå! Inte nog med höftmissen vi båda gjorde så lyckades jag som sagt att "bula till" min panna. Jag höll på att bygga om en vägg på acc.avdelningen och böjde mig ner för att rätta till en väska på den nedre sektionen av väggen. Det gick fint så långt men sen skulle jag resa upp ryggen igen och vid detta tillfälle har jag helt kollrat bort mig i nya idéer och saker jag ska genomföra, så jag minns inte spjutet jag satt på den övre väggen. Detta resulterar i att jag kör huvudet rakt i spjutet, jag lyckas träffa mitt emellan ögonen, en liten bit upp i pannan. Herregud!! Jag lixom studsar bakåt i chock. Det måste ha sett hysteriskt kul ut att döma av Trines gapskratt blandat med en släng av oro. Som tur var släppte smärtan snabbt men märket, ja låt oss säga som så att "det syns". Chatrine i butiken i Sandnes la t.o.m. märke till det trots smink. Ha ha! Jag som gladde mig till en helg fylld av festligheter utan att behöva skämmas över blåmärken som syns genom strumpbyxorna eller finns att beskådas på någon arm. Så kan det gå, man ska inte glädja sig allt för mycket i förhand. Läxa lärd!?
Nu kom sambon hem från krogen sammen med en gutt och vi ska tydligen dricka champagne. Måste dra! Snakkes! :D
Kan avsluta med en liten parantes, i morse stod jag, sambon och alla våra grannar ute i strumpfötterna klockan 07.23. Brandlarmet hade lst ut av en oförklarlig grund. Smått panikartad start på dagen men det ordnade upp sig. Nu åter till skumpan. Wieee!!!
