Bara Barfotabarn

♥Mammahjärtat är åter i Sverige och jag har haft en envis förkylning på min hals de senaste dagarna, men livet går faktiskt vidare ändå.
Jakten på mitt nya boende är i full gång och drömmarna lockar mig om nätterna in i vilda magiska världar med ljuvliga pysmysiga lägenheter, badandes i ljus, värme och växtlighet. Jag ser mig själv öppna små fönsterluckor och välkomna dagsljuset, piffa i köket med svart- och vitrutigt golv och baka bröd medan färgglada tulpaner skiner som solen själv från det antika köksbordet.

Igår tog jag mig en tur in till byns färggladaste gata (även enligt min mening byns vackraste gata) för att spendera några timmar i min egen lilla bubbla av musik, skaparglädje och ren skär egenkärlek. Jag gick så klart till det mysigaste fiket jag känner till, "Böker og Börst". Där satte jag mig ute i blåsten med en mysig stickad klarrödfilt och njöt solstrålarna som dansade på mitt skissblock och värmde min handrygg. Då kom den igen, den där härliga känslan som nästan får en att vilja gråta av tacksamhet och lycka till livet. Det bara spritter, fnittrar, bubblar och skuttar i mig och det är som att hela kroppen ler mot allt och alla utan att man själv lägger någon ansträngning bakom det hela. Det bara är.

Bäst jag satt där och filosoferade och drömde om hur härligt det kommer att bli med eget boende igen så slog mig först den självklara tanken, det är ju på denna fina gata jag borde bo! Nästa tanke som slår mig är att jag ju faktiskt just nu i denna sekund sitter och ser rakt på ett sött hus som till råga på allt verkar vara tomt. I samma ögonblick som denna tanke far genom mitt huvud bromsar en minibuss in utanför huset i fråga och ut hoppar två män i arbetskläder med stänk av färg här och var. De går båda in i huset jag sitter och trånar efter. Herregud!!!! Hjärtat börjar banka och jag kan känna vinddraget av ödet i min nacke. Det är nu eller aldrig beslutar jag. Jag reser mig snabbt och tar med mig mina dyrbarheter över gatan i samma stund som en av männen kommer ut igen. Jag sammlar mod och går fram till honom och frågar om han möjligen vet vem som äger byggnaden? Det gör han säger han och skrattar lite lätt, det är jag...

Vi står där ett tag och pratar och det visar sig att de renoverar huset och att de är i slutskedet nu. Det är tre olika lägenheter och det visar sig att han söker hyresgäster till så gott som alla. Så nu idag, söndag den 22 maj har jag sänt iväg ett mail med mina uppgifter och lite kuriosa. Nu hoppas jag bara på att han fattat tycke för mig och att lägenheten håller måttet. Med lite tur så kanske det blir en visning ganska snart. Hoppas, hoppas! Om det är någon som ska bo på denna färgglada och energisprittande gata så är det baske mig en piggelin och hör sen! Kan inte även ni se att jag skulle passa bra in i huset på fotot som inleder detta inlägg (Ja det stämmer, det är denna bedårande pastellkaramell jag kan komma att bo i)!?




Nu, mer än någonsin brottas jag med att våga hoppas och med att inte ha för höga förhoppningar. Men tusan så svårt det är när blodet pulserar vilt i ådrorna och hjärtat gör små frivolter som aldrig förr...


 


♥ Till nästa gång, ta hand om er! Kärlek ♥//

Josefin Piggelin Barfotabarn