Bara Barfotabarn

.
Skumpar ännu en gång fram på buss nr 2 som ska ta mig till kvadrat, kvar på hållplatsen står min efterlängtade och idag ack så välbehövda latte och gråter av att ha blivit övergiven. Idag hade jag nämligen den stora glädjen att för andra gången under min tid i Stavanget åka med den sista busschauffören som bryr sig, den sista chauffören att värna om bussarnas interiör och alla strikta propert uppförda biljettregler. Tänk så underbart kul han måste ha när han sitter där framme och nekar till höger och vänster, här ska verkligen inget utöver det vanliga ske och absolut inga bussiga förekomster förekomma. Det görs heller ingen skillnad på slitna flerbarnsmammor som släpar fram sina barnvagnar och förtvivlat gråtande ungar, regler är regler och de är till för att följas. Inte heller vill han öppna dörren där bak för att släppa på påstigande, gud bevare om han inte genomborrade alla resenärer med den där allvarliga och sura blicken! Och hur skulle det då gå med kontrollen!? Han rikigt ser ut att njuta bakom ratten på bussen, hans tron och säkerligen den enda plats där han är i full kontroll. Jag undrar om han gråter om kvällarna över alla elakheter han företar sig om dagarna eller kan det verkligen vara så att han sätter ett så stort pris på att följa protokollets minsta lilla regel och klausul att han helt enkelt glömt bort den allra viktigaste uppgiften hos en busschaufför!? Att hjälpa sina medmänniskor till en enklare vardag...
.
.