Bara Barfotabarn

Det är den 4 juni och jag sitter ensam uppe i mammas kök på den något hårda kökssoffan och myser i min ensamhet. Kaffebryggaren brummar bekant och tryggt i bakgrunden, en katt spinner vid mina fötter och en trappa ner slummrar Joel på den stora upplåsbara madrassen bäddad med finaste rosa rutor. Jag har balkongdörren på glänt och njuter av den friska luften och morgonens pigga småfåglar som kvittrar välkommen till denna nya dag. En vindil leker i min nacke, jag ryser av välbehag. Det är sådär härligt tidigt, som innan en dag riktigt tar form. Morgonens gyllende timme, precis innan nattsuddet försvinner ur ögonvrån och nattens alla drömmar fortfarande är möjliga och verkliga i sinnet, glittrande och regnbågsskimmrande. Allt är stilla och tyst så som det bara kan vara i småstäder som denna. Jag myser och släpper sakta greppet om nattens sköna drömmar, ser de rinna ut, linda in sig i allt omkring mig som en dimma. Jag iaktar spåren av drömmarna sakta blekna bort i takt med den nya dagen som kommer.







Stavanger i all ära, men visst är det något speciellt att komma hem till Dalarna, allt det gröna som spirar och gror, den härliga klingande dialekten och det varma folket på stadens gator. Framför mig på det slitna köksbordet står en stor väldoftande bukett med nyplockade liljekonvaljer. Doften av nybryggt kaffe blandar sig med liljorna och tillsammans blir doften övermäktig och euforisk. Jag nostalgitrippar flertal år bakåt i tiden och tänker på alla fina skogsturer med mamma och systrarna, flätade korgar, en kaffetermos, inbakade flätor i solblonda små kaluffser, kliande myggbett och allt för stora gummistövlar skavandes mot gyllenbruna små ben.








Jag sippar mitt morgonkaffe sakta, riktigt låter smaken fylla min mun. Klockan tickar på väggen och jag känner ett lugn landa i mig. Denna dag kommer att bli vacker, jag känner det i hela mitt väsen. Det är egentid med Joel och Dalarna som ligger framför mig och hägrar. Vi har mammas bil till förfogande hela denna långa dag, äventyren liksom ringlar ut framför mig. Det är bara att sträcka ut en hand och plocka de mest glittrande sagopärlorna...





Morgonkramar fyllda av vackraste regnbågsskimmer till er alla där ute, ta hand om varandra!

//

Josefin Piggelin Barfotabarn och Dalkulla