Bara Barfotabarn

.

.
.
.
I fredags fick jag hjälp av en liten flicka på ca 4 år att påskpynta i butiken. Hon stod länge med stora tindrande ögon och såg mig hänga upp färgsprakande kyckling och äggformade girlanger från taket, fylla skålar med gnistrande ägg, ta fram påskris, hönor och harar... Jag kunde riktigt se hur ögonen vidgades mer och mer för varje sak som kom på plats och hennes lilla kropp nästan vibrerade av iver, glädje och fascinering.
.
Till slut kunde jag inte längre stå emot hennes blänkande små hundögon så jag gjorde det enda rätta, jag bad om hjälp. Ber man om hjälp istället för att fråga om de vill vara med så är sannolikheten att de vågar svara ja mycket störra, något jag märkt med åren. Den lilla flickan sprack upp i ett leende och hängde lite generat ett första ägg i påskriset. Kul var det visst för hon brast ut i ett litet försiktigt jubel. Så kom det sig att innom loppet av 3 minuter det sedan hänge en fin liten äggklase i påskriset, allt vilandes på samma perfekta lilla kvist. Den lilla kvisten böjde sig i en vid båge ner men jag kunde ändå inte rå för att tycka att detta var det finaste pyntade påskriset jag sett på länge. Visst är barn underbara!?!
.
Jag var på strålande humör resten av dagen och de varma blickarna och tacksamma leende jag fick från flickans mor värmde mig innombords. Det kostade mig så lite att bjuda till men det gav dessto mer för flickan och hennes mor. Tänk om alla människor kunde vara såhär, att ibland göra den där extra lilla ansträngningen. Så mycket lättare och härligare livet och vardagen skulle vara att leva!
.
.
.
/
.
Josefin Barfotabarn
.
.
.
.
.
.