Bara Barfotabarn

.

.

.

När hjärtat värker och huvudet snurrar, att bara låta sig själv försvinna in i flertalets dimma. Ett sätt att få hjärtat att fortsätta slå, ett sätt att få själen att vila. Att vaggas och tröstas av tryggheten och kärleken hos en vän, fly från en varm famn för att sedan djupdyka direkt ner i nästa. Bygga mysöar och kojor, hålla kramkalas och djupandas. Se mig, rör mig, håll mig hårt för jag har glömt hur man andas och du är min enda väg till syre!!!

.

.

Sy upp hjärtat på en tråd och bära synligt runt halsen, som sköraste smultron på sommarens första gulnande grässtrå. Känslan av att vara nära på genomskinlig, som ett glas mjölk spätt ut med allt för mycket vatten. Liksom färgvirveln i ett vattenglas från en doppad pensel, löses upp och försvinner i en kaskad av färger. Kvar finns något grummligt grått, som dimma och gröt...

.

.

Som en liten flicka i allt för stora stövlar, släpandes snubbligt frammåt. Alltid frammåt, inte våga titta bakåt. Där jagar stora svarta skuggor med vässade tänder, de är ute efter glädjen, viljan och allt annat du har kärt. Farligt nära, liksom nafsar de i hasorna, det flimmrar svart för ögonen.

.

.

Ett leende som aldrig når hela vägen upp till ögonen och en vilja skapad av sköraste glas. Att vackla, som en lindansare på tunnaste spindeltråd. Det är farligt nära.

.

.

Dags att putsa pansarskruden av fjädrar, låta vilja gro och slå rot på nytt. Låta rötterna skjuta djupt ner i marken, stålsätta viljan och finna en väg tillbaka till glädjen. Precis som en blomma vissnar ner och återuppstår så skall även jag blomma!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

---